RECENSION: DEN STORE GATSBY

Titel: Den store Gatsby
Regi: Baz Luhrmann
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Joel Edgerton, Tobey Maguire, Carey Mulligan
Längd: 142 min

Baz Luhrmans Gatsby-verion är trots den svaga intrigen vacker och välregisserad - åtminstone ett tag. Försöket att gör något nytt med Jay-Z och en quirky underton är för Luhrman lite väl högt satsat.

The Great Gatsby (som envisats med att översättas på den svenska repertoaren) är 2013 liksom tidigare en berättelse om ensamhet i Port Washington utanför New York City. Boken, som skrevs 1925, handlar om en stenrik man vid namn Gatsby (Leonardo DiCaprio). Nick (Tobey Maguire) flyttar in i huset bredvid honom och får berättat många historier om denne mystiske miljonär, som ingen någonsin verkar har träffat. Så småningom visar det sig att Nicks kusin Daisy (Carey Muligan) tidigare haft ett förhållande med Gatsby, och för att återfå kontakten med henne vill han ha hjälp av Nick, problemet är bara att hon nu är gift.

Berättelsen är lika tam som den alltid varit, men denna gång är pentagondramat säreget inramat av animationer och musikstycken som anakronistiskt placerats i den tidiga mellankrigstidens USA. Med sin breda marknadsföring har det varit svårt att undgå tanken på hur låtarna från Lana Del Rey, Florence Welch, The XX och will.i.am skulle passa till palatsfesternas och maffiaklubbarnas tidsenliga interiörer. Det är så otroligt många små instick att det efter första timmen börjar bli för mycket. Den finaste charmen är trots allt den korta sekvens då visan ur Empire State Of Mind snabbt plingar förbi när den vackra Duesenberg-bilen passerar över Queensboro bridge.

Utan någon dramaturgisk topp går The Great Gatsby genom tre frågor ställda ur den mänskliga spelbrickan Nicks perspektiv; vem är Gatsby, kan de återförenas och hur tänkte jag. Det är denna överskattade klassikers problem, det sägs för mycket när inget behövs sägas. Baz Luhrman förstod detta tidigt och flyttade därför fokus till marknadsföring, skådespelare och miljöer istället. Framförallt det hus Gatsby bor i som egentligen är prästskolan St. Patrick utanför Sydney, vars arkitektur gör mycket för filmen.

The Great Gatsby är helt enkelt en kärlekshistoria vi hört förut, berättad ur en respektlös mans perspektiv med fin tidigare oprövad inramning.

Tim Chronsrtröm (& Mattias Axelsson)

RECENSION: VI

Titel: Vi
Regi: Mani Maserrat Agah
Skådespelare: Gustaf Skarsgård, Anna Åström, Rebecca Ferguson
Längd: 98 min

Vi är ett otillfredsställande relationsdrama ur svenska utsatta, störtförälskade och lite småkåta lärares perspektiv. 

Ciao Bella-regissören Mani Maserrat Agahs andra biofilm har på förhand mest blivit omskriven för sin ekonomiska kris och det faktum att Gustaf Skarsgård och Anna Åström (mest känd som Ofelia i julkalendern Diselråttor och Sjömansmöss) sprang runt med sina nakna underkroppar obetalda under inspelningen.

När crowdfunding, "kändisar" och slutligen svenska filminstitutet nu rott projektet i land presenteras ett skenande försök av destruktiv parterapi i en stramt begränsad socialrealism á la Stockholms innerstad-miljö. 

Problemet är att Vi behandlar den nedsättande psykologi utsatta kvinnor oftast skildras med i kultur och media, alltså som förlåtande med bisatsen "så farligt var det inte" eller "det är jag som är konstig och värd detta", lika tydligt som bröderna Dardenne gör det motsatta. Detta stilbrott rispar hornhinnan så röd att inte ens Gustaf Skarsgårds slaka penis bär upp berättelsen.

Kortfattat går det hela ut på att Krister (Gustaf Skarsgård) och Ida (Anna Åström) jobbar på samma skola. De blir kära, flyttar ihop och har sex. Krister utvecklar ett illasinnat kontrollbehov över Ida, som med sin djupa förälskelse lovar honom förändring.

Karraktärerna går från rädda, till räddade, till ledsna, till förvånade, till glada och till rädda igen på mindre än fem minuter scen efter scen. Trots allt är Vi inte tänkt att vara en kitsch, Anna Åströms skådespeleri är stundtals mycket bra. Det störiga är bara att hon till utseendet också skulle kunna vara en av de 15-åriga elever som hon undervisar och känner sig trakasserad av. Filmen igenom hanteras även Kristers och Idas relationsproblem på samma sätt som dessa åttondeklassare i andra svenska ungdomsfilmer själva skulle göra.

Innebörden av ordet övertydligt sätts i denna SF-distribuerade misslyckade psykoanalys på sin yttersta spets då det tidigt är självklart att det aldrig uppskattas at bli pissad på!

//Tim Chronström

RECENSION: 360

Titel: 360
Regi: Fernando Meirelles
Skådespelare: Anthony Hopkins, Jude Law, Rachel Weisz, Ben Foster
Längd: 110 min

Lev livet fritt. Gör vad du vill och känner för i situationen. Det vackraste i livet är att stå tom och vilsen någonstans, förväntansfull på det okända som står framför dig. Så är människan funtad, efter att ha varit otrogen mot sin käresta det vill säga. Det är smaken av Guds Stad-regissören Fernando Meirelles nya film som släpptes på DVD och Blu-ray för en månad sedan.

I 360 reser vi inte bara socialt eller psykologiskt, utan främst geografiskt. Vi följer hur ett 10-tal personers liv korsar och nuddar vid varandra en efter en. Hästlängder från Robert Altmans Short Cuts, men fortfarande med samma charm.

Kortfattat går dessa 110 minuternas åktur genom Mirka (Lucia Siposová) som skriver in sig på en hemsida för horor i Bratislava och blir bokad av Michael (Jude Law) i Wien. Michael har en fru i London och drar sig ur mötet med Mirka. Michaels fru, Rose (Rachel Weisz), är otrogen med fotografen Rui (Juliano Cazarré) vars flickvän gör slut med honom. Flickvännen, Laura (Maria Flor), åker hem till Rio de Janeiro och möter under resan den dömda sexmissbrukaren Tyler (Ben Foster) och den äldre mannen John (Anthony Hopkins). John letar efter sin dotter som rymt hemifrån. När han kommer till sin hemstad berättar han upplevelserna från sin resa på ett AA-möte. På mötet finns ryskan Valentina (Dinara Drukarova) som bor i Paris och är kär i sin chef (Jamel Debbouze) men är gift med Sergei (Vladimir Vdovichenkov). Sergei jobbar som chaufför åt en rysk buse och kör till Wien för att hämta honom och beställer den förstnämnda Mirka till hans hotellrum.

En pedagogisk analys av handlingars följder med mycket mästerligt skådespeleri, framförallt av Anthony Hopkins.

Tim Chronström

MUSIK: DAFT PUNK - ALLSPARKS

(PUBLICERAT 1 APRIL)
Nyfikenheten är ett faktum! Den expanderande musikvåren bubblar åt alla tänkbara hörn och snart är till och med Guy-Manuel och Thomas tillbaka från Tron-träsket. 

I mars spred Depeche Mode ett fjortonde något dysmorfofobiskt stramt inramat album över världen. Varken överentusiastiskt eller bedövande toppar det den svenska albumlistan. Desto mer nyfiken blir man när Daft Punk släpper sin första låt sedan Tron-soundtracket 2011. Första singeln; en mycket nyfiken stämning av vinjettmusik till en filmatiserad serietidning döpt till AllSparks.

Skivan, Random Access Memories, släpps i mitten av maj!

Nedan finns Depeche Modes skiva Delta Machine.



Tim Chronström

FILM: OSCARSGALANS BÄSTA (#1 & #2)

Inatt är det dags för årets Oscarsgala. Nonstp:s Tim Chronström har under veckan räknat ned med en rankingslista över de nio filmer som nominerats i kategorin Bästa Film. Framme vid plats ett och två möts den bästa med den mest segertippade.

Beasts of the Southern Wild (#1); ett sensationellt amatörskådespeleri regisserat av filmfolk från NYC med ett budskap om individualisters styrka vid geologiska utmaningar. Det är bara en kväll som denna, årets Oscarsnatt, då man på blodigt allvar jämför en sådan hallucinerande upplevelse med en av vår tids absolut knivskarpaste filmversioner av en verklig händelse, vilket Argo (#2) med all sin humor, charm och klyschiga berättarspråk är. Argo vann Golden Globe för bästa film och ligger högst på spelbolagens listor för kvällen, så min tro är att pilarnas riktning redan nu visar rätt.

Beasts of the Southern Wild kommer med stor sannolikhet att gå hem utan en enda statyett trots den enastående unga huvdurollsinnehavaren Quvenzhané Wallis prestation. Trots allt är den känsla filmens team skapat kring sitt fenomen och det faktum att den överhuvudtaget är nominerad riktigt härlig. Under en tid har de uppmanat filmens fans att hålla i såkallade Beasts of the Southern Wild Oscar Watch Party under haschtaggen #BEASTIT. Besöker man deras hemsida finns det en lista på vilka ställen som i USA publikt visar nattens gala. Dessvärre har det inte nått ut i så stor utsträckning utanför USA då den enda anmälda festen är i London.

Beasts of the Southern Wild är Oscarsnominerad i fyra kategorier; bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus efter förlaga.

Argo är Oscarsnominerad i fem kategorier; bästa film, bästa manliga biroll, bästa manus efter förlaga, bästa filmmusik, bästa ljudredigering, bästa ljud och bästa klippning.

För att ultimat ladda inför den stundande natten kan man lyssna in soundtracket till vår nominerade svenska film Searching For Sugarman, vår första nominerade dokumentär sedan 1971!



Tim Chronström