31 oktober 2013

RECENSION: GRAVITY



Titel: Gravity
Regi: Alfonso Cuarón
Skådespelare: George ClooneySandra Bullock
Längd: 91 min

Gravity är 2013-höstens starkast strålande kändis bland biostjärnorna. Unisont verkar alla tycka om den. Och ja, minst fyra Oscarsnomineringar är säkrade och det är svårt att hävda sig under upplevelsen av det animerade konstverket. Peter Travers påstår i Rolling Stone att Gravity, liksom 2001: Ett rymdäventyrs bildsätter vårt universum filosofiskt, med enkelhet gör det samma av människans hjärta. Detta är fel! Gravity saknar så mycket som hade behövts för att vara ett filmhistoriskt avstamp. Risken att undvika finns, men annars lämnas Gravity kvar i höstmörkret efter prisregn och DVD-föräljning likt Avatar. Varför? Här är fem punkter på varför Gravity inte är lyckad:

1. Den naiva psykologin
Gravity är en spännande rymdhistoria om när allt går fel och det knappt möjliga måste lösas. Med bilder likt de BBC porträtterar naturen med har geniet Emmanuel Lubezki tagit Kubricks rymdbilder och gått närmare astronauterna på ett aldrig tidigare skådat sätt. Så långt är det bra, man blir bländad av precisionen. Men som en Indiana Jones- eller dålig Bond-film är det sedan ingen pause mellan alla de hinder människan måste ta sig över för att överleva gravitationens slagkraft. Det är spännande, följt av jättespännande, sedan spännande igen utan några djupare andetag, vilket hade varit att föredra till det magnifika filmfotot. Ett kort ögonblick ska vi tro på Sandra Bullocks, för övrigt fläckfria insats, dödsångest utan att känna henne. I en naiv hallucinerande monolog om släktingar och livet blir känslan mer "men, ja, där sitter du". Addera då också någon slags humor till detta. Det är Gravity.

2. George Clooney
Filmens manliga karaktär Matt Kowalsky, spelad av George Clooney, är ett svin. I den inledande scenen är Sandra Bullock en tuff mekaniker. När allt skiter sig blir hon en klen gnällig tjej som Clooney med en kognitiv terapi på ett macho sätt ska lugna ner. Det är alltså absolut inget fel på George Clooney, utan genusdynamiken, de för komiska situationerna och poängtering om hennes pojknamn. Det är Gravity.

3. De gömda klyschorna
James Cameron har utnämnt Gravity till världens bästa rymdfilm. Men det är egentligen en berättelse utan en berättelse. Försöken att klämma in ledtrådar till astronauternas jordliv går sådär. Att filma en medaljong som sitter på en rymddräkt med en bild på astronautens familj när han precis dött har vi sett och undviker gärna igen. Att få ledtrådar till problemlösningar i drömmar likaså. Men det är Gravity.

4. Budskapet
Först en Jesus, sen en Buddha. Säger ni att vi behöver religiösa symboler för att utstå rymden eller att det är människan som skapade religionerna? Filmens kärna är ryskt rymdskrot som släcker ner Facebook. Varför kunde det inte ha varit en av USA:s egna rymdapparater som spruckit? Det är visserligen fint att det är fred i rymden. En amerikansk kvinna i en rysk rymddräkt i en kinesiskt farkost. Men är det verkligen så på riktigt? Inget av detta får vi svar på utan lämnas med tanken att människan har allt i egna händer och ändå kommer dö till slut. Det är Gravity.

5. Längden
Cloud Atlas var 172 minuter men kändes normallång. Roman Polanskis kommande film Venus in Fur är 96 minuter men känns som en evighet. Gravity har alldeles för mycket finlirad spänning intryckt på för kort tid. Tänk om man vågat satsa på en timme till, det hade kunnat falla men kanske förgyllt. Det är för kort för att vara så fint. Det är Gravity.

Men här är två bra saker med Gravity:

1. Malmö
I en avgörande sekvens mot filmens slut syns Danmark och Skåne nattligt upplyst ur farkostens fönster.

2. Matt Kowalsky
George Clooneys karaktärs namn är egentligen en polsk DJ som haft det som artistnamn sedan 2009. Nu har han en bild av Clooneys Matt Kowalsky som omslagsbild på Facebook men fortfarande bara 644 likes.



Tim Chronström
Share

17 augusti 2013

RECENSION: KICK-ASS 2




Titel: Kick-Ass 2
Regi: Jeff Wadlow
Skådespelare: Chlöe Grace Moretz, Aaron Taylor-Johnson, Jim Carrey, Christopher Mintz-Plasse, Lyndsy Fonseca, John Leguizamo, Clark Duke
Längd: 103 min

Tre år efter Kick-Ass-succén öppnas uppföljaren med en remake av första filmens starkaste scen, den när Nicolas Cage i rollen som Damon Macready (eller Big Daddy) testar skottsäkra västar på sin dotter Mindy AKA Hit-Girl. Denna gång är det Mindy, spelad av den 16-åriga stjärnan Chloë Grace Moretz, som med drömmen om att få sin egen Robin testar västar på Aaron Taylor-Johnson i rollen som Dave Lizewski AKA Kick-Ass.

Med sitt pastorala övervåld är Kick-Ass 2 på förhand mest omtalad för Jim Carreys avståndstagande. Och likt den inledande scenen går det att känna igen mycket till en början. Kick-Ass går, efter Hit-Girls hårda träning, ännu en gång ut på gatorna och får revbenen krossade. Men eftersom Mindy flyttat hem till Polisen Marcus (Morris Chestnut), som hon i föregångaren lovade sin pappa att alltid lyda, sätts det tidigt stopp för hennes ursinningslösa hjältedåd. Istället försöker Marcus göra henne till den infantila tonårstjej hon aldrig varit. Han skickar henne på pyajamaspartyn och uppmuntrar till dejter med snygga killar. I denna, hennes första exponering av många amerikanska tonårsdöttrars vardag, med tjack och musikvideos med snygga killar, uppenbarar sig något vackert. Utan några nidiska undertoner blir Mindy vid första blicken på det brittiska X-factorbandet Union J askåt. Mobbningen från en oförstående, nedsättande värld som Beliebers och många andra fans får utstå är lika onärvarande som empatin när man råkar ha ihjäl sin mamma i Kick-Ass 2.


I Hit-Girls frånvaro knyter sig Kick-Ass ann ett byggande medborgargarde av privatpersoner, som i det ännu sargade New York också blivit superhjältar. Samtidigt byter den hämndlystna Chris D'Amico (Christopher Mintz-Plasse) namn från Red-Mist till The Motherfucker, klär sig i sin mammas sexkläder, vill ha en tuffhet likt Beastie Boys i Make Some Noise-videon och bygger med sin döda pappas pengar upp ett motståndsgarde av skurkar. Det är en mer konventionell, utdragen och mindre roande väg till hotet än vad Kick-Ass ursprungligen fick så många fans för. Och trots att Evan Peters övergett rollen som Todd, är den övriga rollbesättningen desto roligare. Från Jim Carrey breder den sig till den ukrainska bodybuildern Olga Kurkulina, 17-åriga Claudia Lee, som likt Grace Moretz är något att hålla ögonen på, och Robert Emms, som senast sågs i Rufus Norris Broken.


I Kick-Ass 2 appliceras serietidningsvärldens estetik och moral än en gång mycket konstnärligt i vår värld. Inte minst de tecknade pratbubblor som översätter andra språk än engelska och som stundtals får oss att hänga med i SMS-konversationer. Den pedagogiska parollen är "You can be anyone you want", men de sociala relationernas trådar karaktärer emellan verkar vara bortglömda i det annars hyfsade manuset. Människor som i en sekvens inte gillade varandra samarbetar i nästa utan någon ytligare förklaring. Det är mildare våld, oavsett vad Carrey twittrar, men det som gör att man ska minnas Kick-Ass 2 saknas. Trots allt funkar det som underhållande actionfilm utan några större tankenötter. Att påpeka som något bättre är musiken, och det faktum att de väldigt stängda dörrarna för en eventuell trea slås upp på glänt om du bara orkar sitta kvar genom hela eftertexterna.


Tim Chronström
Share

24 juli 2013

MUSIK: DIANA - PERPETUAL SURRENDER (VIDEO) / HÅLL-KOLL-LISTA



Kanadensiska kvartetten Diana har under våren turnerat med tvillingduon Tegan and Sara. När de i höst ger sig ut på en egen liten Kanadaturné är det New York-sångerskan bakom Empress Of som förbandar. Den 20 augusti släpper Diana sitt debutalbum på Jagjaguwar och Paperbag, skivbolagen bakom Foxygens och Austras 2013-skivor. Under Austras USA-turné i höst är Diana förband och ur dessa Diana-kopplingar föds en punktlista med fem tips, anknytna till ovannämnda musiker, man inte får missa.

Tegan and Sara-fövandlingen.
Systrarna Quin står för en av de främsta förändringarna 2013. Heratthrob är långt ifrån det bästa de gjort, men att lyssna på de tidiga låtarna från millennieskiftet får helt nya höjder med den nya listpopen i närminnet.

  
Austras framtid.
Austras uppföljare till det fantastiska debutalbumet Feel It Break är poppigare och lekfullare. På Olympia blir Katie Stelmanis stämma något exklusivt, en känsla. Framförallt i Home som kan växa till en av årets bästa låtar! Bilden av Austras vidareutveckling är blind men förväntansfull. Tills dess får vi nöja oss med spelningarna på Way Out West och Pumpehuset i Köpenhamn (24 oktober).


Empress Of:s hemsida.
Lorely Rodriguez släppte under soloprojektet Empress Of, som hon själv beskriver som astral electro, tidigare i vår EP:n Systems. Empress Of kan verkligen växa, den konstnärliga potentialen syns inte minst på hemsidan empressof.me där designen direkt är stulen från Craigslist med länkar till egna och galna bilder, låtar och filmklipp.



Foxygens bortglömda Elvis-stöld.
LA-duons tredje album We Are The 21st Century Ambassadors Of Peace & Magic möttes av god kritik i början av året. Under våren har den glömts bort något, och hyllningarna för Suspicious Minds-stölden On Blue Mountain uteblivit.


Dianas debutalbum.
Utöver låten ovan, Perpetual Surrender, som även är titeln på albumet, är singeln Born Again släppt. Den 20 augusti smäller det!


Tim Chronström
Share

25 juni 2013

RECENSION: SPRING BREAKERS



Titel: Spring Breakers
Regi: Harmony Korine
Skådespelare: James Franco, Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine
Längd: 94 min

Ett möte mellan bröst och videokonst. Mellan Tree of Lifes filmfoto och den smaklösa ungdomspsykologin i American Pie. Det är inte feminism. Det är långt ifrån nyskapande. Det är inte ens på sin höjd lärorikt. Men när det, till skillnad från Adam Herz, är konstnären Harmony Korine som presenterar sin första tolkning av något mainstream, är det trots allt bra.

De fyra studenterna Faith, Brit, Candy och Cotty inser alldeles för sent att de inte har råd med resan som alla andra ungdomar gör till Floridas feststränder under det amerikanska vårlovet, spring break, och lämnas ensamma kvar i de tomma skollokalerna. I sina korridorsrum, prydda med vad som liknar Justin Bieber-posters, smider de planen om hur de ska finansiera resan. De kommer fram till; ett väpnat rån. Rånet går över förväntan och äventyret är igång. Med behåarna fyllda av dollarsedlar sätter de sig på bussfärden till paradiset, till stränderna där spriten, kokainet, vapnen och sexet flödar. På en scen längs kustremsan står rapparen och gangstern Alien, mästerligt spelad av James Franco, och sjunger att "snopp och stora rumpor, det är livet!".

Harmony Korine, mest känd för Kids och kultfilmen Gummo, tar härmed ett nytt steg. Från kortfilmsproduktionen Lotus Community Workshop, med den excentriska Val Kilmer i rollen som sig själv, är klivet till knarkande vårfestande ungdomar långt. Med uppmaningen "låtsas som om att du är med i ett TV-spel" utgör Selena Gomez, Vanessa Hudgens (bägge tonårsstjärnor från Disneyproduktioner), Ashley Benson (tonårsstjärna i Våra Bästa År) och sin 13 år yngre fru Rachel Korine den bikiniprydda gruppen vars vårlov slutar i busen James Francos händer.


Redan i filmens första scen, då ett par stora brösts skakas i närbild och slowmotion, förstår man att Spring Breakers är en flykt från verkligheten. Här får man inte mens, man har ingen empati för andra vänner eller släktingar, man har aldrig en bakisdag. Eftersom den i sig väldigt konstiga Korine har placerat riktiga såkallade spring breakers (dvs. kåta, fulla, höga och nakna amerikanska ungdomar) som statister; säljer han in sin dröm på riktigt. Det är en blandning av filmatiseringen av Lundells Jack och den ungdom Korine själv förtäljer i dokumentären Beautiful Losers (som kan ses nedan).

Mitt i allt gatukissande spricker tjejernas bubbla och de hamnar i fängelse. Men snabbare än kvickt kommer gangstern Alien och betalar borgen mot att "tjejerna blir hans". Han påstår sig leva den sanna amerikanska drömmen med obegränsat av vapen och kokain. Trots deras platta skådespeleri, som byggs upp av den tajta klippning, börjar tjejernas ytor bli tillbucklade och deras upphetsning splittras allt mer.

Spring Breakers är en film som försätter mig i ett tillstånd som jag blir såld på. Det är en enkel berättelse serverad i 21 grams dynamiska ramar. Korine kastar sina antihjältar från en säng fylld av vapen till sammanföringen av Britney Spears och Pussy Riot-balaklavor och lämnar publiken oförståendes om det är en ironi, en konstinstallation eller allvarlig menat. I jämförelse med Francos och Korines tidigare kortfilmssamarbeten är detta ingenting, Spring Breakers raka linjer kan jämföras med Sällskapresans. Solkrämen, kärleken och Pepes Bodega är utbytt mot sandstrand, sex och fascinationen av att råna någon under mordhot. Regisserat av en dåre, om dårar, är det fängslande vad Kaliforniasonen än en gång åstadkommit. Och nu även så att alla förstår.




Tim Chronström
Share

19 juni 2013

MUSIK: GESAFFELSTEIN - PURSUIT (VIDEO)



Filmens effekt är att lura betraktaren att tro det som händer framför kameran är verkligt. En filmälskares egentliga dröm är många gånger att få veta vad som händer bakom kameran. 

Om man inte heter Abbas Kiarostami utan kallas sig för Fleur & Manu är utzoomningseffekten ens bästa grepp, framförallt till tonerna av lite fransk techno. Gesaffelsteins nya skiva kommer i slutet av året!

Tim Chronström
Share