13 april 2011

RECENSION: BLACK OCEAN


I Black Ocean får man med en poetisk närbild smaka på det manliga könets ofta dolda men starka känslor vid ensamhet och isolering. Vi följer ett antal män på ett franskt marinfartyg som testar kärnvapen ute på atlanten 1972. 18-åriga Massina och de andra besättningsmännen är nyfiket ovetande om vad deras uppdrag går ut på. Regissören Marion Hänsel konfronterar männen med allt vad isoleringen betyder; disciplin, smygrökeri, kortspelande, våld och framförallt ensamhet. Den hund som Massina tar hand om och ofta finner tröst hos ger därför en bild av något mer känslomässigt utanför den annars skarpa militanta manligheten.

Marion Hänsel föddes 1949 i Marseille men växte upp i Antwerpen. 1977 startade hon sitt eget produktionsföretag under Man’s Film Productions och har sedan dess regisserat ett femtontal lång- och kortfilmer.

Det är framförallt Massina, den något tuffe Moriaty och överviktiga Da Maggio som man följer genom filmen. Skildrandet av hur olik varje dag är den förra berör då männens attityd, vänskap och säkerhet förändras efter varje solnedgång. Och just de vardagliga skiftningarna under vägen fram till kärnvapenprovet förstärks starkt av det realistiska dagsskiftningarna av ljuset och Jan Vancailies knivskarpa foto.

Filmen snuddar vid känsliga handlingar av den typ man inte rår över, och att få se sådana i samband med män inom militären är väldigt ovanligt. När den överviktige och något fjolliga Da Maggio under en av sina sömnlösa nätter berättar om hur han i huvudet lägger patiens kommer man så nära honom som möjligt. Man påminns om alla de psykologiska tics ensamhet kan framskapa och som i stunden kan plåstrar så bra.

Det jag också slås av är så sällan Frankrikes kärnvapen, som den tredje största i världen, mycket sällan uppmärksammas på det här sättet.

Filmen visades under förra veckan på IFEMA, International Female Film Festival Malmö, och vann där priset IFEMA Audience Award på 10.000 kronor.

Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar