12 juni 2011

INTERVJU: HEIKO VAN DER SCHERM




Heiko van der Scherm är en tysk författare och regissör som föddes 1978 i Nurembourg men växte upp i Ulm. Han flyttade sedan till Stuttgart och studerade på the Institute of Animation.

Du arbetar på så många områden. Vad skulle du vilja säga att du ”är”?
- Jag betraktar mig själv som en bildkonstnär, vilket betyder att jag är intresserad av nästan allt som kan visualisera en idé. Som tonåring startade jag mina affärer genom att tatuera ur fantasin. Därifrån gick jag mer och mer mot digital media och experimenterade med Macromedia Director och Flash. När jag hörde talats om programmet Cinema 4D övertalade jag min pappa att köpa det till mig. Det var inte billig men han gjorde det. Sedan satt jag i sju månader utan att lämna lägenheten och producerade den film jag använde för min ansökan till Filmakademin.

Vad fick dig att börja jobba med film?
- Vad som faktiskt förde mig in på film var pappers-rollspel. Vi spelade AD&D och Shadowrun och jag var alltid spelledare, aldrig spelare själv. Det fick mig att börja skapa och utveckla berättelser under spelens gång. Jag ville berätta historier med överraskande slut och en lärdom tittarna inte märkte. Med min rollspelsbakgrund har jag inga problem att överlämna arbeten till medarbetare. Jag uppmuntrar dem till att likt spelarna i ett rollspel lägga till sina egna idéer till filmen vi arbetar med. Som regissör eller rollspelsledare behöver jag bara göra klart så att alla vet ”reglerna”: "What do we want to achieve in this particular scene/shot for the film." eller "No, a Cleric can not learn Mage Spells, even if you inject yourself the blood of the Mage that you just killed, ROBERT!"

Vad gjorde du på din fritid under tonåren?
- Jag träffade INTE tjejer! Jag gick i en pojkskola så vi kunde fokusera på oss själva, studera latin, franska och engelska och rita… Allt tråkigt som tonåringar inte vill göra. Jag hade mina kompisar varav ett fåtal var tjejer. När jag fick min första flickvän var jag 15. Det var underbart förutom att hon bodde i en annan del av Tyskland, 1000 kilometer åt ett annat håll. Jag skrev två brev till henne i veckan för hon hade ingen telefon. Där var många familjer i forna Östtyskland som inte hade det så jag fick skriva på ett papper, vilket vore helt otänkbart idag. Det var så jag började med att skriva kortare berättelser och så min tonår flöt på.

Lever du på ditt filmskapande eller tjänar du pengar på annat håll också?
- Under de senaste åren har jag finansierat mig genom previz-business (previsualization-business vilket är det tredimensionella förarbete då man ritar upp en films alla vinklar innan man filmar för att se hur det ser ut). Jag har bland annat jobbat för NATO, Daimler och Architectural look. Om produktionsbolag vill spara pengar och försöka göra varje dollar de satsar på projektet synlig på skärmen anlitar dem mig.  Det är framförallt två arbetsuppgifter jag då har. Den första är manuset. Jag har jobbat som manusdoktor (en skicklig manusförfattare som filmbolag anlitar för att förbättra ett manus) i projekt som hittills uppgått till 6 miljoner dollar. Jag gör manuset mer effektfullt och gräver ut vad som är gömt i historien. Det andra är för-visualisering för storyboarding som jag, med mina erfarenheter i 3D-arbete, gör i 3D.  Under den resterande tiden skriver jag manus och förbreder för min nästa långfilm. 2010 när den ekonomiska krisen slog till tog jag ledigt hela året, skrev två långfilmsmanus, en roman på 400 sidor och spelade mycket Eve.

Hur fick du ditt första jobb inom film?
- En av min lärare under åren i Filmakademin var Andrew Daffy. På den tiden arbetade på CFC Framestore. Han lärde mig konsten i Hand-Tracking, vilket betyder att man fäster en virtuell kamera på en riktig kameras rörelse vilket gör det möjligt att lägga till digitalt material i filmer filmade i verkliga livet. Där började mitt arbete, när bilder inte gick att spåra automatiskt längre på grund av rörelseskärpa och andra störningar. Den typen av jobb är något för människor som kan utstå mycket, ingen normal person skulle göra det. Men det var så jag fick mitt första jobb.

Vad är det roligaste med att göra film?
- Att göra film är faktiskt inte alls något kul för mig, det är inget annat än hårt arbete. Såklart finns det ögonblick som är roliga, som när du ser rendering av en scen som exakt ser ut som den du hade i huvudet. Men dessa känslor av glädje varar bara i en eller två sekunder. Fokuset måste sedan återgå till arbetet och nästa uppgift som ligger precis framför dig. "If it is not painful, you are not doing it right!", det är min åsikt.
Många människor tror att det är kul att göra film, det är det inte. Det är ett ständigt letande; efter den bästa dialogen, efter den bästa bilden, efter den bästa upplösningen på en historia. Om du någon gång letat efter dina bilnycklar så vet du att själva letande inte är roligt, du vill köra bilen. När du letar tror du att nästa steg, vilket är körandet, ska bli kul, men det är det inte. För när du slutligen kör letar du igen; efter den rätta vägen, efter en parkeringsplats och så vidare…
Allt detta låter så pessimistiskt, men jag är inte alls någon pessimist. Om du inte går in med ett driv i det kommer du att sluta göra film efter ett tag
Såklart så har jag kul, eller jag föredrar att kalla det ”tillfredsställelse”, när jag jobbar. När jag löser ett problem som jag trodde var olösbart, när jag vaknar på morgonen och har drömt hur  en film jag burit på i huvudet i veckor eller års avslutning ska bli, när jag ser att publiken uppskattar vad man gjort, då blir jag tillfredställd. När jag ser mitt arbete ur en främlings ögon, då blir jag tillfredställd. Jag arbetar inte för mitt eget nöje, utan för publikens.

Vet du något om några svenska filmer eller regissörer?
- Har du någons hört meningen: ” Ignorance is bliss"? Jag kan säga dig att den är sann. Jag håller mig borta från att veta allt om film, filmbranschen, prestationerna av ”alla de stora människorna” och får istället mitt eget arbete gjort. Jag är inget fan av att veta för mycket om andra och vad de gör. Varför ska jag det? Desto mindre jag vet desto mindre kan jag kopiera från vad de andra gör. Någon kontaktade mig tidigare i år och sa: ”Din film Descendants påminde mig så mycket om Avatar”. Då svarade jag: ”Jaha… Avatar kom ut 2010, jag skrev Descendants 2005 och avslutade den 2008.”. Då får man tyst på de flesta. Jag behöver inte vet om jorden är platt eller rund. Det har ingen betydelse för mig, för hur det än är kan jag visa publiken något de har kul att se.
Så svaret på frågan är: ”Nej! Det gör jag inte.”. Jag låtsas inte vet någonting, för det gör jag inte.

Vill du komma i kontakt med Heiko för fler frågor eller angående jobb kan du mejla honom: heiko@vanderscherm.com

Nedan ser ni Heikos film Descendants. Den är 15 minuter lång och tog 3 år för 10 personer att producera.
- Jag ska inte berätta  hur smärtsam den filmen var, den tog nästan livet av mig. Men nu har den fått uppemot 20 priser vilket verkligen gör mig glad.



Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar