11 juli 2011

RECENSION: BLACK EYED PEAS - STADE DE FRANCE 22/6-11


En arenakonsert ska ge något speciellt, en arenakvalité. Låt festivaler bestå med sin prägel och charm; men en riktig konsert innehåller högst två akter i världsklass inför 65 000 åskådare.

När David Guetta intar scenen i sin glödande hemstad Paris står fortfarande solen högt i skyn och Stade de France är inte fyllt till max. Han mjukar upp publiken med sina pantenterade hanrörelser och får en att le, att känna sig hemma snabbare än något annat ”förband” kan.

Sen blir det aldrig riktigt tyst. Efter honom spelas musik på perfekt volym och publiken sätter igång vågen ett flertal gånger. Det känns som ett mingel där även de på sittplats har fri rörelse till atmosfären.

När scenljuset till sist mörkas och Rock That Body drar igång faller man från minglet snabbt och mjukt in i en två och en halv timmes lång dröm, som en törnrosa på klubb. Öset drar igång direkt då en välkänd låt hela tiden byts ut med nästa. Det kan också vara så att det nu 19 åriga Black Eyed Peas vuxit ur tonåren och gjort sig välbekant ur alla vinklar man hittar.

Vi ser från start kvällens snyggast, will.i.ams (visuellt) lysande kostym. Dess prakt fann sig med mörkrets intrång men bäst var han ändå vid sitt solo i dagsljus (som man kan se nedan). Då var starten avklarad och loppet igång, tempot drogs sedan aldrig ner före duettspurten med Guetta i I Gotta Feeling.

Näst vackrast var som vanligt Fergie. Klänningen hon bar ögonbedövade samtidigt som hennes sång den första halvtimmen förstördes av stundtals ljudproblem. Hennes Mimmi Mus-monolog halvvägs in i konserten som känslofyllt mynnade ut i Big Girls Don't Cry fick stämningen att höjas ännu ett snäpp. Fast att folk blev lite pratiga och började röra på sig blev man i det mer hemma och man kände för första gången mörkret på allvar.

Det blev med tiden på många plan vackrare, mer tryck och helt enkelt bättre ju mörkare det blev. Är det något man ska klaga på hos fransmännens nationalarena så är det den tråkiga känslan de tomma stolarna bakom scenen ger vid stora konserter som denna. Det hela är en arkitekturisk fråga, jämfört med Ullevi är Stade de France mycket högre på kortsidorna vilket ger en grå vägg istället för den himmelsblå utsikt man får i Göteborg.

Efter Big Girls Don’t Cry förstätts vi i 20 minuters danstrans då will.i.am höjs upp på ett podium och DJ:ar remixes av välkända låtar. Utan att överdriva så glömmer man tid och rum och känner en besvikelse när han går av scenen. Men känsla är något arrangörerna har full kontroll över, så efter några sekunders tystnads spelas videon till LMFAO-hiten Party Rock Anthem upp och stadion går bananas igen.

Efter att redan ha gått igenom 90 minuter och 10-tal listettor har man kapaciteten att kungligt gå i mål med bland annat Pump It, Boom Boom Pow och The Time (Dirty Bit). Black Eyed Peas äger med full kontroll och Guettansk support Paris. De spelade tre kvällar i Paris och jag kan utan tvekan eller överdrift lova att det var årets tre bästa konserter i Europas vackraste huvudstad.



Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar