24 september 2011

RECENSION: LARS WINNERBÄCK - KONSERTHUSET (MALMÖ) 23/9-11


När Lars Winnerbäck intar scenen med en gitarr, några kompisar i bakgrunden och ett mycket välpolerat scenljus för att vara i ett Konserthus känns det som stabilt kaos. Varken om han vill det eller ej så är han oerhört älskad, i en mycket högre grad än många andra svenska artister. Det här är äkta kärlek. Och en bit in i konserten tar Lars emot hyllningar som bara han kan, med tystnad och ett naturligt leende. Han trivdes, det kändes så iallafall.

Lars Winnerbäck är tillbaka i Malmö med en fantastisk känsla och uppbyggnad på scen. Bandet bestod "endast" av tre musiker, vilket för kvällen bara gjorde gott. Ett antal låtar blev dessutom betydligt bättre i en mer harmoniskt akustiskt klingad version.

Som exempel Jag har väntat på ett regn. Om den är kraftfull på Daugava är den känslobedövande på scen. I utvecklingen från sin långsamt pianoklingande ingång till refräng-crescendo med hårda basistiska trumslag som enda takthållare höjdes den annars väldigt mörka låten högt i min lista.

Lars må vara säker på scen, kanske en av de mest säkra erfarna i Sverige. När han då, lika förvånad själv som publiken, faktiskt kommer av sig i texten till Stockholms Kyss blir den här mysiga självsäkra känslan nästan större tack vare det skratt han proffsigt fortsätter med.

Det var min andra Winnerbäcks-upplevelse. Den första var för lite mer än ett år sedan, på Malmöfestivalens Stora Scen. Konserhuset gör det hela mycket mer intimt och man kommer ifrån alla fyllon som under stunder gjorde Stortorget till ett allsångsfest. Men det är ändå trots extreiör en någorlunda liknande passion som tänds hos en när man upplever honom live.

- Jag fick åka på bron idag. [TYSTNAD] Det var roligt!
Vid sina patenterade berättelser mellan låtarna står publiken förstummad och hungrig. Mellansnack brukar döda, men ingen är bättre än Mr. Winnerbäck på det. Det vi hör är den sentimentala monologdelen om favoritstäder och geografiskt tillhörighet en musiker som han inte kan motstå. I låtar som Hosianna och Över gränsen blir man väl medveten om vad hans orter betyder för honom. Han var dagen innan i Köpenhamn och kom för några timmar sedan till Malmö, en stad han tycker om.

- Jag kommer från Linköping, och ska ni till Linköping någon gång så ska ni ta tåget, och ta det söder ifrån, eller det är ju självklart att ni gör, ha.
Han verkar trivas i sina fantasifulla minnen av sin hemstad, för en stund sjunker han längst in i sig själv och ger oss en exakt beskrivning på en perfekta promenaden i sin hemstad. Låten för detta är självklart titelspåret till plattan från 2003; Söndermark, som är en av hans absolut bästa texter.

"Man la klossar över ängen med små fönster och dörrar. Det var slogans överallt från alla medelbeiga firmor. Och en skivaffär i centrum som ett hål genom kulissen. Ut i verkligheten, drömmen. Ut till färgerna man bara ser på bio. Vi bildade band och blåste ringar. Drog med handen genom jorden. Fyllde naglarna med lera av all yta som vi skrapade. För nånstans under lagren av tätortstimotej bredde stora världen ut sig utan farthinder och Konsumkort och nypon."

Två gånger om ropas han in och stämningen är nog som mest på topp vid En tätort på en slätt och Jag får liksom ingen ordning som han öppnar med vid andra inropningen. Elden, som i mina öron nog är den är överskattade, avslutar med en stående dansovation. Lars Winnerbäck levererar och det kommer nog så alltid förbli. Man får tycka vad man vill om hans studioalbum, men live är det magiskt vad du än tycker om svenskt, poesi eller håriga 70-talister!





Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar