10 oktober 2011

RECENSION: ANE BRUN - PALLADIUM 8/10-11


Det är förväntansfullt på Palladium. Vi har fått lyssna till Linnea Hansson som "förband". Snart bör Norges Adele bestiga scenen, men det tar tid. Linnea Hansson, en av medlemmarna i bandet, må ha åsamkat njutning i salongen men det är något mera utöver det vi vill ha. 30 minuter efter Hanssons sista låt står hon där. Klädd likt en nunna med en tunn svart slöja svajigt hängande över huvudet. Ane Brun är äntligen i Malmö!

Ane brun ger klarhet i sin historia, hon berättar om sin hemstad och relationen till Sverige, men bevisar framförallt hur oerhört starkt hennes senaste album It All Starts With One är. Fast det känns lite travande till en början. Utan ett enda ord spelas gapiga These Days och svårtuggade One. Nackdel eller fördel? Hon förstummar oss iallafall.

Svårigheten i den här typen av stundtals akustisk musik är att det lätt, oerhört lätt, blir tråkig när man inte kan stänga av det som man vill. Det problemet blir hon till en början snabbt kvitt. Med trasslande självsäkerhet låter Ane oss veta att hon ikväll spelar både gammalt och nytt. Det är ett ganska givet recept på en konsert, men man tänker lite extra på vad som är äldre kontra nyare.

Det som följer är magiskt, hon visar just prov på vad hon har i väskan med texten "nyare". Livespelningar handlar om att få till den rätta balansen genom låtflödet, likt ett DJ:set. Att efter en något såsig inledning lägga upp två av trumfkorten Worship och Words efter varandra är genialt (det finns en anledning till varför de är systrar på skivan). Vilken "hater" som helst hade blivit kär. Det följs upp av To Let Myself Go; vilken innehåller något så ovanligt som ett triangelsolo, samt Puzzle som börjar med ett xylofon-intro från den högre delen av skicklighetsskalan. Redan under kvällens första halva har 80% av den breda musikaliteten visat upp sig.

Helheten är uppdelad i tre akter vars mellanrum sätter Palladiums golv på prov. Dessa gamla lokalerna är perfekta att stampa i. Innan den första målgången förstår jag inte hur planeringen förts då den alldeles för långa What's Happening With You And Him spelas som ett slags utdraget avsked. Som tur är sparas det inte på Do You Remember utan den räddar den sömniga stämningen.

Hon rör sig väldigt vackert. Till den näst sista, The Fall, visar hon prov på alla sina små konstlat kontrastfulla rörelser. Dessvärre sätter det jobbiga ljuset stopp för några delar av godiset. Det står sammanlagt 17 lampor på scenen varav ett antal under konserten gång mer och mer verkar rikta in sig på parkett-åskådarnas ögonhöjd.

Ane Brun är mycket mer psykadelisk än jag trodde. Även om hon halvlyckat försöker pressa fram lite allsång likt en nordisk helgunderhållning i Oh Love och sjunger en outgiven sång på norska så avslutas det hela öronbedövande. Under Balloon Ranger går tankarna direkt till Björk och avslutande Undertow har en helt annan kraft än den förhållandevis svaga bas vi hör på skivan. Och denna slagkraft hennes röst och arrangemang ger utslag för tror jag kan charma många under den nu påbörjade europaturnén. Jag vet inte hur stor Ane är utanför norden, men jag hoppas innerligt att folk får upp ögonen för henne för sammanfattningsvis är det inget man vill missa.



Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar