16 oktober 2011

RECENSION: BRITNEY SPEARS - MALMÖ ARENA 11/10-11


Vid milleniumskiftet var jag liten. Det var Sommarlov med Vintergatan 5a, julmorgnar med Mysteriet på Greveholm, veckor med Rea, helger med På Rymmen, och radio med Backstreet Boys, Spice Girls ... OCH BRITNEY SPEARS! Det var en 18-årig tjej med flickig college look, dåtidens sexighet och framförallt; mindfuckande låtar. Hur mycket Sverige hade med det att göra eller hur mycket droger, alkohol och pojkvänner skulle komma att ha med det att göra brydde man sig inte om. Det har bara fastnat i mitt minne de senaste 10 åren. I förra veckan besökte hon Malmö och ikväll spelar hon i Stockholm.

Att det många gånger spårat ur kring fröken Spears, både åt det positiva och negativa hållet, har ingen gått miste om. Vad som finns bakom den numera gossip barriär som hon hålls inburad inom är det betydligt färre som vet. Bakom kontrakt och säkerhetsvakter står hon skyddad som ett utrotningshotat djur på ett naturreservat. Går det att älska? Går det att kalla sig ett innerligt fan av? Kan det finnas lika gedigna MCR och Tokio Hotel-tokar runt henne?

Som svar på tal ger Britney framförallt två känslor; nostalgi och arbete. Inget arbete som det glänser om, utan arbete i ordets ursprungliga form. Hon besökte Malmö med barnen, pojkvännen, barnens far, nannys, dansare etc. Hon lämnade dessa under några timmar för lite hårt arbetande. Hon lämnade i sin tur Malmö Arena för att återgå till alla de förstnämnda. Det man under detta arbete hårdaste kände var min personliga förknippning till tjejen som var överallt när man var liten, och att man nu var så nära henne.

Denna känslan trots att det hålls in på låtar från debutalbumet ...Baby One More Time. Den något för korta versionen av titelspåret inramas av ett klädbyte till glittrande jeansshorts, push-up bh, läder och motorcyklar. I den följande remixade covern av S&M samt Trouble For Me utvecklas temat till någon slags dans med bitar av motorcyklarna. Och den detaljen om att helheten är lite för snabbt uttänkt, känns överlag. Om vi som bevittnade Lady Gaga för ett år sedan ska dra ett otillåtet jämförande var det då en broadwaymusikal och nu närmare en skolavslutning.

Exemepel är att låten med titeln nummer 3 framförs som just akt nummer TRE. Gaga har sitt patenterad "läte" Dance medans Britney inte ens är närheten med rycket It's Britney Bitch. Mellan showens teman spelas det även upp en oförståelig och dålig film på skärmarna som dessvärre förmodligen är välregisserad av någon. I den nyss uppräknade klädseln läggs det även alldelles för mycket upptrykt glans på Britneys något föråldrade men ack ännu stora kroppsdel; brösten.

Vad man i ett sådant här kritiskt ögonblick inte får glömma är att kvinnan för helhelvete klämt fram ett av årets bästa album, det är därför hon är här. Femme Fatale tour hade utan detta gått under ett namn som discoarrangörerna på Finlandsfärjan hade namngett. Hon visar prov på det svenska uttryck "folkkär" när hon i I Wanna Go likt ett stickprov plockar upp pojkar och flickor som på var sin kant får digga med i låten. Slutligen går hon i mål hedersamt och mästerligt.

Womanizer följs av en inklappning och final. Toxic, som personligen är en av de mest uttjatade, är kvällens absolut bästa och omringas av en laser show á la techno som inte många anade sig. Efter avslutande Till The World Ends faller konfettin sakta till marken och arenan förblir mörk en aning för länge. Ovanför scenen hänger Femme Fatale-skylten kvar skimrande i mörkret och 6 500 besöker försöker förgäves hitta sin väg ut fruktansvärt sugna på mer, men Britney Spears sitter redan i bussen på väg till Lilla Torg där familjen väntar.


Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar