7 oktober 2011

RECENSION: DAVID BATRA - PALLADIUM 6/10-11


När David Batra entrar Palladiums scen är det första han säger: "Var kommer du ifrån?" bortvänd från den lappbeklädda bakgrunden står han och pratar till den fotograferande Tim Chronström. "NonStp", svarar Tim. "Jag visste inte att porrtidningarna recenserade" kontrar Batra blixtsnabbt.

Inledningen är skarp. Den före dette Lundabon får skarattsalvorna att avlösa varandra när han gör narr av senanlända och några utvalda åskådares namn och personligheter. I synnerhet en viss Jörgren får ta många smällar. Batras kvicka bollande med publiken är briljant.

Det dröjer inte lång tid innan de första lapparna presenteras. De lappar som blivit de böcker som har kommit att utgöra hans signum och nisch. Det är säkra kort, men ack så underhållande. "Juice och trekant, 30 kr", och "Vi öppnar plötsligt i September" tillhör favoriterna.

Från detta går temat över till etniciteter och rasism. SD dryftas och det görs vassa poänger om dubbelmoral, men sen känns det mer och mer played out. Det går att skratta åt svartarbetande polacker en liten stund, men med tiden upplevs han som 2006 och Shan Da Man. Den 70-tals flörtande "Det kom en neger till Lomma" utgör det sista fnissbara skämtet ur detta fack.

Dessa återblickarna på det skånska 70-talet utgör dock showens guldkorn. För visst stämmer det att dagens högst obehagliga pedofil då utgjordes av de, åtminstone till benämningen, lite mer harmlösa fula gubbarna. Och när han berättar om hur de parmiddagar som han som småbarnsförälder går på idag, då utgjordes av fylleslag i Södra Sandby, viks publiken dubbelt.

Småbarnsförälderskämten känns också fräscha. Vardagsparodier med laddningen kring "hur man gör med" tv och ketschup har stor igenkänningsfaktor, trots att snittåldern på Palladium är förvånansvärt hög denna kväll.

Sedan händer något oväntat. Stämingen får en melankolisk twist vilket fångar ens fullkommliga uppmärksamhet. Med utgångspunkt i rädsla för ensamhet berättar Batra historien om hans tinitus vilket föranlett honom så mycket ångest att han till och med haft självmordstankar. Denna tunga berättelse leder sedan fram till den bitterljuva sensmoralen "Det här var ju tråkigt", den accepterande fras som knuter samman föreställningen.

Som avslutning plockar han fram den låda som stått i foajen, i vilken de besökande kunnat skriva meddelande till honom. Frågor om hans it-användning och senaste lögn besvaras. På en mer eller mindre förbered lapp står frågan "hur tog du dig hit idag?". Denna ledde till en nådastöthistoria om incheckning av en tandkrämstub på Arlanda. Föreställningen rundas sedan av med en feelgood-slutkläm vilken avslutas med hans sista ord "Ja, det här va ju tråkigt". Om man som åskådare syftar på föreställning går det inte att hålla med.


Text: Sebastian Oscarsson
Foto: Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar