11 mars 2012

RECENSION: THÅSTRÖM - VEGA (KPH) 8/3-12


Rock ’n’ Roll é död, Thåströms moderna mörker kontra ett 2010-talistiskt Imperiet, dånar! Igår gästades KB i Malmö, i torsdags var Köpenhamn spelplatsen. Thåströms gamla Imperiet- och debuterande singelplattor ger sig gehör i en, för mig, ny och perfekt inramning. Vi bjuds på en galant tillställning perfekt tillägnad för att passa in i Vegas ruffiga ramar. Det tredje spelstoppet på årets turné känns som en tajming likt ett skidlandslags formkurva inför ett OS.

Trots okänsliga danskars fylleskrän och en hög värme rycks man in i den mörka, personliga och sedvanligt djupa Thåström-världen. Även om det är genomtänkt eller impulsivt, så står kvällen böljande låtlistan ut. Kärlek är för dom-plattans mest personligt svävande spår Kort biografi med litet testamente ramas in av den senaste skivans absolut sämsta spår, Låt dom regna. Detta följs upp av retrofil über-punkiga En vacker död stad. Bra eller dåligt? Svallande som en surfingtur.

Mycket är sig likt, mycket känns annorlunda. Tre låtar från den svunna tiden spelas, varav inte Die Mauer, utan förvånansvärt nog är Kriget med mig själv återupptagen ur flyttlådan. Den böljande, smått bohemiska, passionen fylls ut till max när den tonas upp av den normala metallskrotsritualen i fem-minuters-introt till Främling överallt som fyller publiken likt en exploderande väteladdning. Traumat går sedan vidare i den extremt pumpande Axel Landquists Park.

En konsert kan inte vara för bra, men när man rycks mellan nostalgi och nytt, tråk och trauma och det sedan under fyra minuter nås en helt ny nivå, körs de tidigare känslorna över lite väl. Men det är en skön känsla, oerhört skön. Joakim inleder Sönder Boulevards intro med att säga ”Nu blir det lite publikfrieri”. Den första meningen ”När jag kom till Vesterbro”, en stadsdel i Köpenhamn som ligger en kilometer väster om Vega, ekar ut och det skapas ren magi. Den typen av magi man bara vill stanna i och aldrig kliva ur. Thåström-konserter är alltid magiska, men i torsdags samlades 80 % av den magin till denna Köpenhamnsfrälsta låt.

Alltifrån låtval till ljusspel är som vågor i Öresund, inget är stegrande. Mycket utesluts och ridån dras ner efter 120 minuter (det hade gärna fått vara längre), men istället för den ”vanliga” känslan fann jag mer en tillfredställelse á la ”Kunde Thåström vara såhär” där framförallt kombinationen av Vegas dunkla väggar och denna samtidsmedvetna konstnär smakar starkast och bäst. För att en helhet ska bli underbar kan man inte bara spela de 21 bästa låtarna, det vet Thåström.








Tim Chronström
Share

1 kommentar:

  1. Vafan, är inte det Lars Winnerbäcks trummis?

    SvaraRadera