2 april 2012

RECENSION: LALEH - HELSINGBORGS KONSERTHUS 30/3-12



Tillsammans med 900 konstiga och parfymindränkta Helsingörbåts-stammisar råkade jag och Laleh hamna i Helsingborg under fredagskvällen. 2013 års potentiella P3-gulddrottning och Sveriges i särklass gladaste artist briljerade, vem skulle kunnat tro något annat? Men det är en nyförändrad Laleh som levererar, i jämförelse med den folkparksturnerande tjej som slog igenom 2005.

Laleh är en röst, en dialekt, en kompositör som varken kan dö ut eller svika. Inledningsvis framförs den senaste skivans titelspår Sjung bakom scen, och när hon väl går på sluts vi in i äkta Laleh-anda. Vi samtalar som ett (vad Laleh kallar) ”ett” och känslan av hennes originalitet dunsar i väggarna.

Vad var kvällens nackdelarna då? Utöver kvalitén på lokalen och dess dånande fläktar var ljudtekniken över lag otroligt svajig. Om det är Lalehs, Lugers eller den lokala vaktmästarens fel vet jag inte, men en gammal hit som Live Tomorrow inleddes med ett rundgångspip och dränktes sedan i alldeles för ljudliga trummor. Det kändes liksom en såsig dansbandskväll på Ålandsfärjan. Dessutom avslutas den med en vocoder-sång (eller robotskrän som gamlingarna i publiken sa) av den något för adrenalinkickade Alexander Bard-hoppande keyboard-killen.

Jag såg Laleh i Malmö Folket Park den 26 juli 2006. I fredags hade jag förberett mig på en lika magisk tillställning. Vad jag istället snabbt insåg var en uppgraderad Laleh, nu 68 månader senare. Som exempel gjordes Han Tuggar Kex, som 2006 var intim med en akustisk gitarr, nu i en elgitarristisk Lykke Li-version. Innan den följdes upp av Invisible i samma tema förklarade Laleh att det var i denna ”rock star-stil” hon stod framför spegeln och drömde när låtarna skrevs. Men om man blev frälst av debuten 2005 känns dessa versioner dessvärre bara förkastlig.

I och med detta, och då Kom Tilda och Prinssesor uteslöts, föll kvällens optimala rysningstillfälle på Snö från förra plattan Me and Simon. Man vet att något är på gång när Laleh säger:
- Jag är en snö. Då kan jag prata snö...
Studioversionen är ett något tamare ”Joe Wright möter Björk”-spår, därför blir man så extra glad när magin slår till bortom hitsen på ett såhär oväntat sätt.

95 % av publiken var av den obskyra Så Mycket Bättre-skaran. Laleh var tvungen att uppmana de tråkiga nordvästskåningarna att ställa sig upp vid den avslutningen nya kraftfulla Some Die Young. Till skillnad från Snö är detta en stämning man såg komma. Följt av Ängeln I Rummet började dem 60-talistiska besökarna få feeling, men sån tur är stannade det där (Here I Go Again trycktes in under kvällens start, men knappt märkbar).

Laleh går av, blir inropad igen och avslutar på sitt proffsiga anti-kommersiella sätt med Hide Away, Who Started It och Bjurö Klubb, som är den exakta mittpunkten mellan den gamla bohemiska akustik-tjejen och den ”nya” Sjung-Laleh.



Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar