28 september 2012

RECENSION: HYPNOTISÖREN



Titel: Hypnotisören
Regi: Lasse Hallström
Skådespelare: Tobias Zilliacus, Mikael Persbrandt, Lena Olin
Längd: 122 min

Årets svenska Oscarsbidrag är en kriminalthriller om den svenska Rikskriminalpolisen, psykologi och föräldraskap. Har vi hört talats om det förut? Filmen är baserad på den bästsäljande romanen med samma namn och Lasse Hallströms första film på svenska sedan Mer om oss barn i Bullerbyn 1987. Men så oerhört speciell är Hypnotisören ändå inte.

En hel familj mördas förutom en storebror som överlever. För att få honom att minnas vad som hände under överfallet hypnotiserar Mikael Persbrandt honom och sakta återfinns minnesbilderna. Persbrandt har parallellt med detta problem med sin fru (Lena Olin) och sedermera med sin son. Vi kastas mellan deras hus, ett sjukhus och vackra vinterscener med en återkommande sömnpillerberoende Mikael Persbrandt som den bärande tältpinnen. Utredningen kring det hela leds av Joona Linna (Tobias Zilliacus) som det i bokform hittills skrivits ytterligare två böcker om.

Som vid tidigare filmatiseringar av svensk litteratur (Mannen från Mallorca, OndskanMillennium-trilogin...) läggs jämförelserna mellan text och bild i alltför uppförstorat centrum på förhand. Förmodligen eftersom den litterära upplagan oftast är så brutalt bra. Jag har inte läst denna bok utan satte mig för att se en film, en film som jag ändå på grund av denna bok hade stora förhoppningar på. En film som vilken högfinansierad kriminalfilm som helst, med vissa undantag.

Det som sticker ut för att vara en svensk film i genren är det oftast mycket trovärdiga relationsskådespeleriet mellan Lena Olin och Mikael Persbrandt. Medan Public Service satsar på "äkta" relationsråd i TV-serieformat, visas här den typ av dialog som går hem framför en kamera. Lena Olin tar chansen att bevisa, trots sin landsflykt, den mycket stora potential hon erhåller. Det känns ofta som om hon glöms bort i listan av stora svensk skådespelerskor. Lena är faktiskt vid sidan om Liv Ullman, Ingrid Bergman och Greta Garbo den fjärde svenska skådespelerska som nominerats till en Oscar (1989).


Den internationellt erfarne svenske filmfotografen Mattias Montero förhöjer filmen till en konstnärlig division i denna sin långfilmsdebut. Känslan när Lena Olin själv blir hynpotiserad känns mer hämtad från Ang Lees kommande film Life of Pi än en broderfilm till en bra Wallander. Förtext och eftertext ramas även in av underbara flygfoton över Stockholm.

Som taget ur en resekatalog över den svenska standardfilmen passar avslutningen in i annonstexten "En polis ogenomtänkta misstag leder till svensk polisfilmsspänning i vacker Norrlandsidyll". Det som förbryllar ännu mer är valet av skådespelare och statister; alla man i efterhand minns är av europeiskt ursprung till utseendet. Ingen polis, läkare eller förbipasserande människa är av utländskt härkomst.

Det finns en potential som Hypnotisören aldrig riktigt når upp till. Åskådaren får, som det dessvärre ofta är i svenska filmer, allting serverat. Samtliga karaktärers handlingar och psykologiska ställningstaganden reds ut. Det blir därför en uttråkad känsla filmen avslutas med. För trots sina höga toppar så formar de lika djupa dalarna Hypnotisörens kärna påtagligt för mycket.

Filmen visas från och med fredagen den 28 september på SF Bio!

Tim Chronström
Share

20 september 2012

MUSIK: FRANK OCEAN - PYRAMIDS (VIDEO)



Det har vart mycket surr om herr Ocean senaste tiden. Både för hans uttalande om sin sexuella orientering men främst för släppet av debutplattan channel ORANGE

Då jag tyckte att albumet upplevdes som en aning långrandigt som helhet måste jag erkänna att videon till Pyramids allt annat än tråkig. Nabil som ligger bakom hans tidigare videor till Novacane och Swim Good gör ett helt enastånde visuellt komplement till låten. Gestaltningen av pyramidarbete kryper nästan in under huden.

Spana in den ovan!

Sebastian Oscarsson

Share

19 september 2012

MUSIK: BAT FOR LASHES - ALL YOUR GOLD


Med mindre än en månad till det efterlängtad tredje studioalbumet släpper Natasha Khan, mer känd som Bat For Lashes, plattans andra singel: All You Gold!

I samband med denna uppföljare till första singeln Laura, som släpptes i sommar, publicerades även omslaget till den kommande skivan. Ablumets namn är The Haunted Man och omslaget är fotograferat av den ofta natrurelaterade fotografen Ryan McGinley.



Ryan McGinley gjorde även sjätte filmen i Sigur Rós musikvideoprojekt The Valtari Mystery Film Experiment som snart släpper sin tionde film.


Tim Chronström
Share

14 september 2012

RECENSION: RIVALERNA (THE CAMPAIGN)

  

Titel: Rivalerna (The Campaign)
Regi: Jay Roach
Skådespelare: Will Ferrell, Zach Galifianakis
Längd: 85 min

Det är kongressledamotsval i North Carolina och två idioter slåss om medborgarnas röster. Under den 85 minuter långa kampen misshandlas spädbarn, fotograferas bröstvårtor och utropas slutligen "the good guy" som vinnare. Det är 85 minuters förutsägbar svordomskomik med varierat underhållningsvärde.

Will Ferrell och Zach Galifianakis står till en början som oempatiskt tävlingslystna politiker utan några som helst politiska ideal, fästa vid insikten om att vinna till varje pris. Galifianakis valspråk "It's a mess" summerar filmens helhet ganska bra, allt från manus till skådespeleri och cinematografi. Trots denna oexisterande röda tråd finns ett mått av humor man med kritiska ögon inte kan komma ifrån, det är faktiskt riktigt roligt ibland.

Regissören Jay Roach är tidigare känd för moderna kultklassiker som Släkten Är Värst, Austin Power och var även producent för Borat. Inga små meriter och de utstrålar alla en känsla av besk verklighetssmak. Austin Power som dålig Bond, Ben Stiller som den sorgliga "Svensson" man nu mer ser i Solsidan och Borat som Borat. Men alla tänkbara samtidsironiska kopplingar till höstens stundande presidentval eller "småländer" som Sveriges mesiga politikklimat finns inte i Rivalerna. De få Studio Ett-frågor som ställs ses förbi med obefintligt retoriskt nonsens.

Den i någon mån mest upseendeväckande verklighetsförankringen är filmens djupa kärna, att stadens rika överklasspampar vill marknadsföra en politiker till vinst för att på så sätt i hans namn sälja hela staden till Kina och bygga miljöfarliga fabriker där. Utöver detta bygger filmens underhållnig på hämndlystnad avgrenad i ordvitsar, kul fysiska reaktioner och (framförallt) grova sexskämt.


Hämndsätten är satta i de vuxnas sandlåda, när Galigiankis snor Ferrels son ligger Ferrel med Galigiankis fru. Vad som är roligt på riktigt fångas i ett fåtal politiska yttranden, som när Will Ferrel under sin kampanj besöker ett nöjesfält och säger till några filipinska "slavarbetare" att det är de som är landets grundpelare.

Bottenskiktet av dåliga komedier med ett oförankrat ämne är tjockt, Rivalerna befinner sig högt ovanför det. Det är ändå långt ifrån komedierna man tipsar vänner om vid mörka tråkiga kvällar. Will Ferrel är Will Ferrel. Zach Galifianakis är Zach Galifianakis. De vet vad de är bra på och är väldigt själsäkert proffsiga i det. Sen är det bara svårt att uppskatta underhållningsvärdet i det genom en hel långfilm.

Filmen visas från och med fredagen den 14 september på SF Bio!

Tim Chronström
Share

FILM: A$VP C4


Brittiska Channel 4 släpper en dokumentär om New York rapparen A$AP ROCKY


A$AP ROCKYs karriär har verkligen gått från noll till hundra på ett halv år. I denna dokumentär får du se fina bilder och berättelser om hur gänget A$AP byggs upp.


Alexander Wiebelt
Share

MUSIK: LORENTZ & SAKARIAS - DIAMANT


Igår Spelades Lorentz & Sakarias nya singel Diamant på P3!

Tidigare i år släppte Stockholmsduon låten Garbo Astrid & Taube som har spelats flitigt under sommaren på P3. Den kommande skivan ryktas släppas i slutet av November.

Lyssna: Lorentz & Sakarias - Diamant

Alexander Wiebelt
Share

11 september 2012

DOX: MALMÖFESTIVALEN 2012 - SISTA DAGEN (BOB HUND + HOFFMAESTRO)


Malmöfestivalen 2012 försvann ur världen den 24 augusti med ett kalas signerat slöjd, clowner, mat, Bob Hund och Hoffmaestro.

Detta är Alexander Wiebelts och Tim Chronströms skildring av de sista timmarna och tillika deras efterlängtade comeback sedan Melodifestivalen 2012.

Musik:
Miles Davis - Flamenco Sketches 
http://itunes.apple.com/us/album/kind-of-blue/id162322551
Absofacto - No Power 
http://music.absofacto.com/track/no-power 
Sigur Rós - Fjögur Piano 
http://itunes.apple.com/se/album/valtari/id521875365

Alexander Wiebelt
Tim Chronström
Share

7 september 2012

RECENSION: COSMOPOLIS


 
Titel: Cosmopolis
Regi: David Cronenberg
Skådespelare: Robert Pattinson, Juliette Binoche, Paul Giamatti
Längd: 110 min

Robert Pattinson spelar Erik Packer, en rik VD för ett valutaföretag som åker runt i sin korkisolerade limousine under en dag på Manhattan. Presidenten är i stan, råttor spås bli den nya valutan och gatorna är nästan oframkomliga. Trots det är Packer fast bestämd om att nå sin frisör innan dagen är slut.

I Cosmopolis dras vi med på en resa genom retorikens, psykets och ekonomins alla yttringar. Det pågår ett uppror mot kapitalismen och de stora TV-skärmarna längs gatorna skriker "Spöken, kapitalistiska spöken", som en parafras av inledning till Kommunistiska manifestet. Robert Pattinson har sex med alla kvinnor han träffar, förutom sin äkta maka. Han samtalar sådär filosofsluddrigt med de vänner och arbetskamrater han stöter på under sin färd genom staden.

Det är ett konstigt, mycket brett och filosofiskt manus som ska vara skrivet av regissören David Cronenberg under ynka sex dagar. Man kan på ett sätt känna av hur den ofta snabbgående dialogen fötts ur en människas väldigt koncentrerade kreativa period.


I efterdyningarna av Occupy Wall Street-rörelsen och fjolårets nobelpristagare i ekonomi Thomas J. Sargent och Christopher A. Sims, som fick priset "för deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin", är delar av filmen nästintill obehagligt anpassade till verkligheten. Det är en käftsmäll riktad mot vad den urbaniserade människan vill ha utav sina pengar och hur dessa små måsten obalanserat påverkar världsekonomin. Ett exempel är Packers dagliga hälsokontroller, vilket vore en dröm för många hypokondriska "Svenssons".

Denna verklighetstrogna skildring dränks dessvärre i för många upprepningar och självklara känslouttryck. Efter Packers hälsokontroll för dagen släpps aldrig hans asymmetriska prostata ur dialogen riktigt. I slutscenen står Paul Giamattis agerande närmare Russell Brand och Eva Rydberg än det är tänkt. Det förstärks när han med uppgiften "vanka av an, spänd och förtvivlad" ska förklara om hur hans fotsvamp har pratat med honom.

Det är bristen på de små knepen som gör att helheten och tillfredställelsen i det magiskt flummiga mals sönder. Vi får inte bara se Pattinson könshår, utan också kämpa oss igenom B-filmsfilter som när ljudväggen i limousinen först mer påminner av en amerikansk lågbudgetfilms postproduktions visning där ljudteamet inte hunnit få klart allt. David Cronenberg har gått från våldsbenägen insektsskräck via sexuallysten drama till ett stadium som är tajt men otroligt obalanserat.

Filmen visas från och med fredagen den 5 september på SF Bio!

Tim Chronström
Share