7 september 2012

RECENSION: COSMOPOLIS


 
Titel: Cosmopolis
Regi: David Cronenberg
Skådespelare: Robert Pattinson, Juliette Binoche, Paul Giamatti
Längd: 110 min

Robert Pattinson spelar Erik Packer, en rik VD för ett valutaföretag som åker runt i sin korkisolerade limousine under en dag på Manhattan. Presidenten är i stan, råttor spås bli den nya valutan och gatorna är nästan oframkomliga. Trots det är Packer fast bestämd om att nå sin frisör innan dagen är slut.

I Cosmopolis dras vi med på en resa genom retorikens, psykets och ekonomins alla yttringar. Det pågår ett uppror mot kapitalismen och de stora TV-skärmarna längs gatorna skriker "Spöken, kapitalistiska spöken", som en parafras av inledning till Kommunistiska manifestet. Robert Pattinson har sex med alla kvinnor han träffar, förutom sin äkta maka. Han samtalar sådär filosofsluddrigt med de vänner och arbetskamrater han stöter på under sin färd genom staden.

Det är ett konstigt, mycket brett och filosofiskt manus som ska vara skrivet av regissören David Cronenberg under ynka sex dagar. Man kan på ett sätt känna av hur den ofta snabbgående dialogen fötts ur en människas väldigt koncentrerade kreativa period.


I efterdyningarna av Occupy Wall Street-rörelsen och fjolårets nobelpristagare i ekonomi Thomas J. Sargent och Christopher A. Sims, som fick priset "för deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin", är delar av filmen nästintill obehagligt anpassade till verkligheten. Det är en käftsmäll riktad mot vad den urbaniserade människan vill ha utav sina pengar och hur dessa små måsten obalanserat påverkar världsekonomin. Ett exempel är Packers dagliga hälsokontroller, vilket vore en dröm för många hypokondriska "Svenssons".

Denna verklighetstrogna skildring dränks dessvärre i för många upprepningar och självklara känslouttryck. Efter Packers hälsokontroll för dagen släpps aldrig hans asymmetriska prostata ur dialogen riktigt. I slutscenen står Paul Giamattis agerande närmare Russell Brand och Eva Rydberg än det är tänkt. Det förstärks när han med uppgiften "vanka av an, spänd och förtvivlad" ska förklara om hur hans fotsvamp har pratat med honom.

Det är bristen på de små knepen som gör att helheten och tillfredställelsen i det magiskt flummiga mals sönder. Vi får inte bara se Pattinson könshår, utan också kämpa oss igenom B-filmsfilter som när ljudväggen i limousinen först mer påminner av en amerikansk lågbudgetfilms postproduktions visning där ljudteamet inte hunnit få klart allt. David Cronenberg har gått från våldsbenägen insektsskräck via sexuallysten drama till ett stadium som är tajt men otroligt obalanserat.

Filmen visas från och med fredagen den 5 september på SF Bio!

Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar