28 september 2012

RECENSION: HYPNOTISÖREN



Titel: Hypnotisören
Regi: Lasse Hallström
Skådespelare: Tobias Zilliacus, Mikael Persbrandt, Lena Olin
Längd: 122 min

Årets svenska Oscarsbidrag är en kriminalthriller om den svenska Rikskriminalpolisen, psykologi och föräldraskap. Har vi hört talats om det förut? Filmen är baserad på den bästsäljande romanen med samma namn och Lasse Hallströms första film på svenska sedan Mer om oss barn i Bullerbyn 1987. Men så oerhört speciell är Hypnotisören ändå inte.

En hel familj mördas förutom en storebror som överlever. För att få honom att minnas vad som hände under överfallet hypnotiserar Mikael Persbrandt honom och sakta återfinns minnesbilderna. Persbrandt har parallellt med detta problem med sin fru (Lena Olin) och sedermera med sin son. Vi kastas mellan deras hus, ett sjukhus och vackra vinterscener med en återkommande sömnpillerberoende Mikael Persbrandt som den bärande tältpinnen. Utredningen kring det hela leds av Joona Linna (Tobias Zilliacus) som det i bokform hittills skrivits ytterligare två böcker om.

Som vid tidigare filmatiseringar av svensk litteratur (Mannen från Mallorca, OndskanMillennium-trilogin...) läggs jämförelserna mellan text och bild i alltför uppförstorat centrum på förhand. Förmodligen eftersom den litterära upplagan oftast är så brutalt bra. Jag har inte läst denna bok utan satte mig för att se en film, en film som jag ändå på grund av denna bok hade stora förhoppningar på. En film som vilken högfinansierad kriminalfilm som helst, med vissa undantag.

Det som sticker ut för att vara en svensk film i genren är det oftast mycket trovärdiga relationsskådespeleriet mellan Lena Olin och Mikael Persbrandt. Medan Public Service satsar på "äkta" relationsråd i TV-serieformat, visas här den typ av dialog som går hem framför en kamera. Lena Olin tar chansen att bevisa, trots sin landsflykt, den mycket stora potential hon erhåller. Det känns ofta som om hon glöms bort i listan av stora svensk skådespelerskor. Lena är faktiskt vid sidan om Liv Ullman, Ingrid Bergman och Greta Garbo den fjärde svenska skådespelerska som nominerats till en Oscar (1989).


Den internationellt erfarne svenske filmfotografen Mattias Montero förhöjer filmen till en konstnärlig division i denna sin långfilmsdebut. Känslan när Lena Olin själv blir hynpotiserad känns mer hämtad från Ang Lees kommande film Life of Pi än en broderfilm till en bra Wallander. Förtext och eftertext ramas även in av underbara flygfoton över Stockholm.

Som taget ur en resekatalog över den svenska standardfilmen passar avslutningen in i annonstexten "En polis ogenomtänkta misstag leder till svensk polisfilmsspänning i vacker Norrlandsidyll". Det som förbryllar ännu mer är valet av skådespelare och statister; alla man i efterhand minns är av europeiskt ursprung till utseendet. Ingen polis, läkare eller förbipasserande människa är av utländskt härkomst.

Det finns en potential som Hypnotisören aldrig riktigt når upp till. Åskådaren får, som det dessvärre ofta är i svenska filmer, allting serverat. Samtliga karaktärers handlingar och psykologiska ställningstaganden reds ut. Det blir därför en uttråkad känsla filmen avslutas med. För trots sina höga toppar så formar de lika djupa dalarna Hypnotisörens kärna påtagligt för mycket.

Filmen visas från och med fredagen den 28 september på SF Bio!

Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar