31 oktober 2013

RECENSION: GRAVITY



Titel: Gravity
Regi: Alfonso Cuarón
Skådespelare: George ClooneySandra Bullock
Längd: 91 min

Gravity är 2013-höstens starkast strålande kändis bland biostjärnorna. Unisont verkar alla tycka om den. Och ja, minst fyra Oscarsnomineringar är säkrade och det är svårt att hävda sig under upplevelsen av det animerade konstverket. Peter Travers påstår i Rolling Stone att Gravity, liksom 2001: Ett rymdäventyrs bildsätter vårt universum filosofiskt, med enkelhet gör det samma av människans hjärta. Detta är fel! Gravity saknar så mycket som hade behövts för att vara ett filmhistoriskt avstamp. Risken att undvika finns, men annars lämnas Gravity kvar i höstmörkret efter prisregn och DVD-föräljning likt Avatar. Varför? Här är fem punkter på varför Gravity inte är lyckad:

1. Den naiva psykologin
Gravity är en spännande rymdhistoria om när allt går fel och det knappt möjliga måste lösas. Med bilder likt de BBC porträtterar naturen med har geniet Emmanuel Lubezki tagit Kubricks rymdbilder och gått närmare astronauterna på ett aldrig tidigare skådat sätt. Så långt är det bra, man blir bländad av precisionen. Men som en Indiana Jones- eller dålig Bond-film är det sedan ingen pause mellan alla de hinder människan måste ta sig över för att överleva gravitationens slagkraft. Det är spännande, följt av jättespännande, sedan spännande igen utan några djupare andetag, vilket hade varit att föredra till det magnifika filmfotot. Ett kort ögonblick ska vi tro på Sandra Bullocks, för övrigt fläckfria insats, dödsångest utan att känna henne. I en naiv hallucinerande monolog om släktingar och livet blir känslan mer "men, ja, där sitter du". Addera då också någon slags humor till detta. Det är Gravity.

2. George Clooney
Filmens manliga karaktär Matt Kowalsky, spelad av George Clooney, är ett svin. I den inledande scenen är Sandra Bullock en tuff mekaniker. När allt skiter sig blir hon en klen gnällig tjej som Clooney med en kognitiv terapi på ett macho sätt ska lugna ner. Det är alltså absolut inget fel på George Clooney, utan genusdynamiken, de för komiska situationerna och poängtering om hennes pojknamn. Det är Gravity.

3. De gömda klyschorna
James Cameron har utnämnt Gravity till världens bästa rymdfilm. Men det är egentligen en berättelse utan en berättelse. Försöken att klämma in ledtrådar till astronauternas jordliv går sådär. Att filma en medaljong som sitter på en rymddräkt med en bild på astronautens familj när han precis dött har vi sett och undviker gärna igen. Att få ledtrådar till problemlösningar i drömmar likaså. Men det är Gravity.

4. Budskapet
Först en Jesus, sen en Buddha. Säger ni att vi behöver religiösa symboler för att utstå rymden eller att det är människan som skapade religionerna? Filmens kärna är ryskt rymdskrot som släcker ner Facebook. Varför kunde det inte ha varit en av USA:s egna rymdapparater som spruckit? Det är visserligen fint att det är fred i rymden. En amerikansk kvinna i en rysk rymddräkt i en kinesiskt farkost. Men är det verkligen så på riktigt? Inget av detta får vi svar på utan lämnas med tanken att människan har allt i egna händer och ändå kommer dö till slut. Det är Gravity.

5. Längden
Cloud Atlas var 172 minuter men kändes normallång. Roman Polanskis kommande film Venus in Fur är 96 minuter men känns som en evighet. Gravity har alldeles för mycket finlirad spänning intryckt på för kort tid. Tänk om man vågat satsa på en timme till, det hade kunnat falla men kanske förgyllt. Det är för kort för att vara så fint. Det är Gravity.

Men här är två bra saker med Gravity:

1. Malmö
I en avgörande sekvens mot filmens slut syns Danmark och Skåne nattligt upplyst ur farkostens fönster.

2. Matt Kowalsky
George Clooneys karaktärs namn är egentligen en polsk DJ som haft det som artistnamn sedan 2009. Nu har han en bild av Clooneys Matt Kowalsky som omslagsbild på Facebook men fortfarande bara 644 likes.



Tim Chronström
Share

17 augusti 2013

RECENSION: KICK-ASS 2




Titel: Kick-Ass 2
Regi: Jeff Wadlow
Skådespelare: Chlöe Grace Moretz, Aaron Taylor-Johnson, Jim Carrey, Christopher Mintz-Plasse, Lyndsy Fonseca, John Leguizamo, Clark Duke
Längd: 103 min

Tre år efter Kick-Ass-succén öppnas uppföljaren med en remake av första filmens starkaste scen, den när Nicolas Cage i rollen som Damon Macready (eller Big Daddy) testar skottsäkra västar på sin dotter Mindy AKA Hit-Girl. Denna gång är det Mindy, spelad av den 16-åriga stjärnan Chloë Grace Moretz, som med drömmen om att få sin egen Robin testar västar på Aaron Taylor-Johnson i rollen som Dave Lizewski AKA Kick-Ass.

Med sitt pastorala övervåld är Kick-Ass 2 på förhand mest omtalad för Jim Carreys avståndstagande. Och likt den inledande scenen går det att känna igen mycket till en början. Kick-Ass går, efter Hit-Girls hårda träning, ännu en gång ut på gatorna och får revbenen krossade. Men eftersom Mindy flyttat hem till Polisen Marcus (Morris Chestnut), som hon i föregångaren lovade sin pappa att alltid lyda, sätts det tidigt stopp för hennes ursinningslösa hjältedåd. Istället försöker Marcus göra henne till den infantila tonårstjej hon aldrig varit. Han skickar henne på pyajamaspartyn och uppmuntrar till dejter med snygga killar. I denna, hennes första exponering av många amerikanska tonårsdöttrars vardag, med tjack och musikvideos med snygga killar, uppenbarar sig något vackert. Utan några nidiska undertoner blir Mindy vid första blicken på det brittiska X-factorbandet Union J askåt. Mobbningen från en oförstående, nedsättande värld som Beliebers och många andra fans får utstå är lika onärvarande som empatin när man råkar ha ihjäl sin mamma i Kick-Ass 2.


I Hit-Girls frånvaro knyter sig Kick-Ass ann ett byggande medborgargarde av privatpersoner, som i det ännu sargade New York också blivit superhjältar. Samtidigt byter den hämndlystna Chris D'Amico (Christopher Mintz-Plasse) namn från Red-Mist till The Motherfucker, klär sig i sin mammas sexkläder, vill ha en tuffhet likt Beastie Boys i Make Some Noise-videon och bygger med sin döda pappas pengar upp ett motståndsgarde av skurkar. Det är en mer konventionell, utdragen och mindre roande väg till hotet än vad Kick-Ass ursprungligen fick så många fans för. Och trots att Evan Peters övergett rollen som Todd, är den övriga rollbesättningen desto roligare. Från Jim Carrey breder den sig till den ukrainska bodybuildern Olga Kurkulina, 17-åriga Claudia Lee, som likt Grace Moretz är något att hålla ögonen på, och Robert Emms, som senast sågs i Rufus Norris Broken.


I Kick-Ass 2 appliceras serietidningsvärldens estetik och moral än en gång mycket konstnärligt i vår värld. Inte minst de tecknade pratbubblor som översätter andra språk än engelska och som stundtals får oss att hänga med i SMS-konversationer. Den pedagogiska parollen är "You can be anyone you want", men de sociala relationernas trådar karaktärer emellan verkar vara bortglömda i det annars hyfsade manuset. Människor som i en sekvens inte gillade varandra samarbetar i nästa utan någon ytligare förklaring. Det är mildare våld, oavsett vad Carrey twittrar, men det som gör att man ska minnas Kick-Ass 2 saknas. Trots allt funkar det som underhållande actionfilm utan några större tankenötter. Att påpeka som något bättre är musiken, och det faktum att de väldigt stängda dörrarna för en eventuell trea slås upp på glänt om du bara orkar sitta kvar genom hela eftertexterna.


Tim Chronström
Share

24 juli 2013

MUSIK: DIANA - PERPETUAL SURRENDER (VIDEO) / HÅLL-KOLL-LISTA



Kanadensiska kvartetten Diana har under våren turnerat med tvillingduon Tegan and Sara. När de i höst ger sig ut på en egen liten Kanadaturné är det New York-sångerskan bakom Empress Of som förbandar. Den 20 augusti släpper Diana sitt debutalbum på Jagjaguwar och Paperbag, skivbolagen bakom Foxygens och Austras 2013-skivor. Under Austras USA-turné i höst är Diana förband och ur dessa Diana-kopplingar föds en punktlista med fem tips, anknytna till ovannämnda musiker, man inte får missa.

Tegan and Sara-fövandlingen.
Systrarna Quin står för en av de främsta förändringarna 2013. Heratthrob är långt ifrån det bästa de gjort, men att lyssna på de tidiga låtarna från millennieskiftet får helt nya höjder med den nya listpopen i närminnet.

  
Austras framtid.
Austras uppföljare till det fantastiska debutalbumet Feel It Break är poppigare och lekfullare. På Olympia blir Katie Stelmanis stämma något exklusivt, en känsla. Framförallt i Home som kan växa till en av årets bästa låtar! Bilden av Austras vidareutveckling är blind men förväntansfull. Tills dess får vi nöja oss med spelningarna på Way Out West och Pumpehuset i Köpenhamn (24 oktober).


Empress Of:s hemsida.
Lorely Rodriguez släppte under soloprojektet Empress Of, som hon själv beskriver som astral electro, tidigare i vår EP:n Systems. Empress Of kan verkligen växa, den konstnärliga potentialen syns inte minst på hemsidan empressof.me där designen direkt är stulen från Craigslist med länkar till egna och galna bilder, låtar och filmklipp.



Foxygens bortglömda Elvis-stöld.
LA-duons tredje album We Are The 21st Century Ambassadors Of Peace & Magic möttes av god kritik i början av året. Under våren har den glömts bort något, och hyllningarna för Suspicious Minds-stölden On Blue Mountain uteblivit.


Dianas debutalbum.
Utöver låten ovan, Perpetual Surrender, som även är titeln på albumet, är singeln Born Again släppt. Den 20 augusti smäller det!


Tim Chronström
Share

25 juni 2013

RECENSION: SPRING BREAKERS



Titel: Spring Breakers
Regi: Harmony Korine
Skådespelare: James Franco, Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine
Längd: 94 min

Ett möte mellan bröst och videokonst. Mellan Tree of Lifes filmfoto och den smaklösa ungdomspsykologin i American Pie. Det är inte feminism. Det är långt ifrån nyskapande. Det är inte ens på sin höjd lärorikt. Men när det, till skillnad från Adam Herz, är konstnären Harmony Korine som presenterar sin första tolkning av något mainstream, är det trots allt bra.

De fyra studenterna Faith, Brit, Candy och Cotty inser alldeles för sent att de inte har råd med resan som alla andra ungdomar gör till Floridas feststränder under det amerikanska vårlovet, spring break, och lämnas ensamma kvar i de tomma skollokalerna. I sina korridorsrum, prydda med vad som liknar Justin Bieber-posters, smider de planen om hur de ska finansiera resan. De kommer fram till; ett väpnat rån. Rånet går över förväntan och äventyret är igång. Med behåarna fyllda av dollarsedlar sätter de sig på bussfärden till paradiset, till stränderna där spriten, kokainet, vapnen och sexet flödar. På en scen längs kustremsan står rapparen och gangstern Alien, mästerligt spelad av James Franco, och sjunger att "snopp och stora rumpor, det är livet!".

Harmony Korine, mest känd för Kids och kultfilmen Gummo, tar härmed ett nytt steg. Från kortfilmsproduktionen Lotus Community Workshop, med den excentriska Val Kilmer i rollen som sig själv, är klivet till knarkande vårfestande ungdomar långt. Med uppmaningen "låtsas som om att du är med i ett TV-spel" utgör Selena Gomez, Vanessa Hudgens (bägge tonårsstjärnor från Disneyproduktioner), Ashley Benson (tonårsstjärna i Våra Bästa År) och sin 13 år yngre fru Rachel Korine den bikiniprydda gruppen vars vårlov slutar i busen James Francos händer.


Redan i filmens första scen, då ett par stora brösts skakas i närbild och slowmotion, förstår man att Spring Breakers är en flykt från verkligheten. Här får man inte mens, man har ingen empati för andra vänner eller släktingar, man har aldrig en bakisdag. Eftersom den i sig väldigt konstiga Korine har placerat riktiga såkallade spring breakers (dvs. kåta, fulla, höga och nakna amerikanska ungdomar) som statister; säljer han in sin dröm på riktigt. Det är en blandning av filmatiseringen av Lundells Jack och den ungdom Korine själv förtäljer i dokumentären Beautiful Losers (som kan ses nedan).

Mitt i allt gatukissande spricker tjejernas bubbla och de hamnar i fängelse. Men snabbare än kvickt kommer gangstern Alien och betalar borgen mot att "tjejerna blir hans". Han påstår sig leva den sanna amerikanska drömmen med obegränsat av vapen och kokain. Trots deras platta skådespeleri, som byggs upp av den tajta klippning, börjar tjejernas ytor bli tillbucklade och deras upphetsning splittras allt mer.

Spring Breakers är en film som försätter mig i ett tillstånd som jag blir såld på. Det är en enkel berättelse serverad i 21 grams dynamiska ramar. Korine kastar sina antihjältar från en säng fylld av vapen till sammanföringen av Britney Spears och Pussy Riot-balaklavor och lämnar publiken oförståendes om det är en ironi, en konstinstallation eller allvarlig menat. I jämförelse med Francos och Korines tidigare kortfilmssamarbeten är detta ingenting, Spring Breakers raka linjer kan jämföras med Sällskapresans. Solkrämen, kärleken och Pepes Bodega är utbytt mot sandstrand, sex och fascinationen av att råna någon under mordhot. Regisserat av en dåre, om dårar, är det fängslande vad Kaliforniasonen än en gång åstadkommit. Och nu även så att alla förstår.




Tim Chronström
Share

19 juni 2013

MUSIK: GESAFFELSTEIN - PURSUIT (VIDEO)



Filmens effekt är att lura betraktaren att tro det som händer framför kameran är verkligt. En filmälskares egentliga dröm är många gånger att få veta vad som händer bakom kameran. 

Om man inte heter Abbas Kiarostami utan kallas sig för Fleur & Manu är utzoomningseffekten ens bästa grepp, framförallt till tonerna av lite fransk techno. Gesaffelsteins nya skiva kommer i slutet av året!

Tim Chronström
Share

16 maj 2013

RECENSION: DEN STORE GATSBY




Titel: Den store Gatsby
Regi: Baz Luhrmann
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Joel Edgerton, Tobey Maguire, Carey Mulligan
Längd: 142 min

Baz Luhrmans Gatsby-verion är trots den svaga intrigen vacker och välregisserad - åtminstone ett tag. Försöket att gör något nytt med Jay-Z och en quirky underton är för Luhrman lite väl högt satsat.

The Great Gatsby (som envisats med att översättas på den svenska repertoaren) är 2013 liksom tidigare en berättelse om ensamhet i Port Washington utanför New York City. Boken, som skrevs 1925, handlar om en stenrik man vid namn Gatsby (Leonardo DiCaprio). Nick (Tobey Maguire) flyttar in i huset bredvid honom och får berättat många historier om denne mystiske miljonär, som ingen någonsin verkar har träffat. Så småningom visar det sig att Nicks kusin Daisy (Carey Muligan) tidigare haft ett förhållande med Gatsby, och för att återfå kontakten med henne vill han ha hjälp av Nick, problemet är bara att hon nu är gift.


Berättelsen är lika tam som den alltid varit, men denna gång är pentagondramat säreget inramat av animationer och musikstycken som anakronistiskt placerats i den tidiga mellankrigstidens USA. Med sin breda marknadsföring har det varit svårt att undgå tanken på hur låtarna från Lana Del Rey, Florence Welch, The XX och will.i.am skulle passa till palatsfesternas och maffiaklubbarnas tidsenliga interiörer. Det är så otroligt många små instick att det efter första timmen börjar bli för mycket. Den finaste charmen är trots allt den korta sekvens då visan ur Empire State Of Mind snabbt plingar förbi när den vackra Duesenberg-bilen passerar över Queensboro bridge.

Utan någon dramaturgisk topp går The Great Gatsby genom tre frågor ställda ur den mänskliga spelbrickan Nicks perspektiv; vem är Gatsby, kan de återförenas och hur tänkte jag. Det är denna överskattade klassikers problem, det sägs för mycket när inget behövs sägas. Baz Luhrman förstod detta tidigt och flyttade därför fokus till marknadsföring, skådespelare och miljöer istället. Framförallt det hus Gatsby bor i som egentligen är prästskolan St. Patrick utanför Sydney, vars arkitektur gör mycket för filmen.

The Great Gatsby är helt enkelt en kärlekshistoria vi hört förut, berättad ur en respektlös mans perspektiv med fin tidigare oprövad inramning.

Tim Chronsrtröm (& Mattias Axelsson)
Share

10 maj 2013

RECENSION: VI



Titel: Vi
Regi: Mani Maserrat Agah
Skådespelare: Gustaf Skarsgård, Anna Åström, Rebecca Ferguson
Längd: 98 min

Vi är ett otillfredsställande relationsdrama ur svenska utsatta, störtförälskade och lite småkåta lärares perspektiv. 

Ciao Bella-regissören Mani Maserrat Agahs andra biofilm har på förhand mest blivit omskriven för sin ekonomiska kris och det faktum att Gustaf Skarsgård och Anna Åström (mest känd som Ofelia i julkalendern Diselråttor och Sjömansmöss) sprang runt med sina nakna underkroppar obetalda under inspelningen.

När crowdfunding, "kändisar" och slutligen svenska filminstitutet nu rott projektet i land presenteras ett skenande försök av destruktiv parterapi i en stramt begränsad socialrealism á la Stockholms innerstad-miljö. 

Problemet är att Vi behandlar den nedsättande psykologi utsatta kvinnor oftast skildras med i kultur och media, alltså som förlåtande med bisatsen "så farligt var det inte" eller "det är jag som är konstig och värd detta", lika tydligt som bröderna Dardenne gör det motsatta. Detta stilbrott rispar hornhinnan så röd att inte ens Gustaf Skarsgårds slaka penis bär upp berättelsen.



Kortfattat går det hela ut på att Krister (Gustaf Skarsgård) och Ida (Anna Åström) jobbar på samma skola. De blir kära, flyttar ihop och har sex. Krister utvecklar ett illasinnat kontrollbehov över Ida, som med sin djupa förälskelse lovar honom förändring.

Karraktärerna går från rädda, till räddade, till ledsna, till förvånade, till glada och till rädda igen på mindre än fem minuter scen efter scen. Trots allt är Vi inte tänkt att vara en kitsch, Anna Åströms skådespeleri är stundtals mycket bra. Det störiga är bara att hon till utseendet också skulle kunna vara en av de 15-åriga elever som hon undervisar och känner sig trakasserad av. Filmen igenom hanteras även Kristers och Idas relationsproblem på samma sätt som dessa åttondeklassare i andra svenska ungdomsfilmer själva skulle göra.

Innebörden av ordet övertydligt sätts i denna SF-distribuerade misslyckade psykoanalys på sin yttersta spets då det tidigt är självklart att det aldrig uppskattas at bli pissad på!

//Tim Chronström
Share

9 april 2013

RECENSION: 360



Titel: 360
Regi: Fernando Meirelles
Skådespelare: Anthony Hopkins, Jude Law, Rachel Weisz, Ben Foster
Längd: 110 min

Lev livet fritt. Gör vad du vill och känner för i situationen. Det vackraste i livet är att stå tom och vilsen någonstans, förväntansfull på det okända som står framför dig. Så är människan funtad, efter att ha varit otrogen mot sin käresta det vill säga. Det är smaken av Guds Stad-regissören Fernando Meirelles nya film som släpptes på DVD och Blu-ray för en månad sedan.

I 360 reser vi inte bara socialt eller psykologiskt, utan främst geografiskt. Vi följer hur ett 10-tal personers liv korsar och nuddar vid varandra en efter en. Hästlängder från Robert Altmans Short Cuts, men fortfarande med samma charm.

Kortfattat går dessa 110 minuternas åktur genom Mirka (Lucia Siposová) som skriver in sig på en hemsida för horor i Bratislava och blir bokad av Michael (Jude Law) i Wien. Michael har en fru i London och drar sig ur mötet med Mirka. Michaels fru, Rose (Rachel Weisz), är otrogen med fotografen Rui (Juliano Cazarré) vars flickvän gör slut med honom. Flickvännen, Laura (Maria Flor), åker hem till Rio de Janeiro och möter under resan den dömda sexmissbrukaren Tyler (Ben Foster) och den äldre mannen John (Anthony Hopkins). John letar efter sin dotter som rymt hemifrån. När han kommer till sin hemstad berättar han upplevelserna från sin resa på ett AA-möte. På mötet finns ryskan Valentina (Dinara Drukarova) som bor i Paris och är kär i sin chef (Jamel Debbouze) men är gift med Sergei (Vladimir Vdovichenkov). Sergei jobbar som chaufför åt en rysk buse och kör till Wien för att hämta honom och beställer den förstnämnda Mirka till hans hotellrum.

En pedagogisk analys av handlingars följder med mycket mästerligt skådespeleri, framförallt av Anthony Hopkins.

Tim Chronström
Share

1 april 2013

MUSIK: DAFT PUNK - ALLSPARKS



(PUBLICERAT 1 APRIL)
Nyfikenheten är ett faktum! Den expanderande musikvåren bubblar åt alla tänkbara hörn och snart är till och med Guy-Manuel och Thomas tillbaka från Tron-träsket. 

I mars spred Depeche Mode ett fjortonde något dysmorfofobiskt stramt inramat album över världen. Varken överentusiastiskt eller bedövande toppar det den svenska albumlistan. Desto mer nyfiken blir man när Daft Punk släpper sin första låt sedan Tron-soundtracket 2011. Första singeln; en mycket nyfiken stämning av vinjettmusik till en filmatiserad serietidning döpt till AllSparks.

Skivan, Random Access Memories, släpps i mitten av maj!

Nedan finns Depeche Modes skiva Delta Machine.



Tim Chronström
Share

24 februari 2013

FILM: OSCARSGALANS BÄSTA (#1 & #2)



Inatt är det dags för årets Oscarsgala. Nonstp:s Tim Chronström har under veckan räknat ned med en rankingslista över de nio filmer som nominerats i kategorin Bästa Film. Framme vid plats ett och två möts den bästa med den mest segertippade.

Beasts of the Southern Wild (#1); ett sensationellt amatörskådespeleri regisserat av filmfolk från NYC med ett budskap om individualisters styrka vid geologiska utmaningar. Det är bara en kväll som denna, årets Oscarsnatt, då man på blodigt allvar jämför en sådan hallucinerande upplevelse med en av vår tids absolut knivskarpaste filmversioner av en verklig händelse, vilket Argo (#2) med all sin humor, charm och klyschiga berättarspråk är. Argo vann Golden Globe för bästa film och ligger högst på spelbolagens listor för kvällen, så min tro är att pilarnas riktning redan nu visar rätt.

Beasts of the Southern Wild kommer med stor sannolikhet att gå hem utan en enda statyett trots den enastående unga huvdurollsinnehavaren Quvenzhané Wallis prestation. Trots allt är den känsla filmens team skapat kring sitt fenomen och det faktum att den överhuvudtaget är nominerad riktigt härlig. Under en tid har de uppmanat filmens fans att hålla i såkallade Beasts of the Southern Wild Oscar Watch Party under haschtaggen #BEASTIT. Besöker man deras hemsida finns det en lista på vilka ställen som i USA publikt visar nattens gala. Dessvärre har det inte nått ut i så stor utsträckning utanför USA då den enda anmälda festen är i London.

Beasts of the Southern Wild är Oscarsnominerad i fyra kategorier; bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus efter förlaga.


Argo är Oscarsnominerad i fem kategorier; bästa film, bästa manliga biroll, bästa manus efter förlaga, bästa filmmusik, bästa ljudredigering, bästa ljud och bästa klippning.

För att ultimat ladda inför den stundande natten kan man lyssna in soundtracket till vår nominerade svenska film Searching For Sugarman, vår första nominerade dokumentär sedan 1971!



Tim Chronström
Share

22 februari 2013

FILM: AMOUR (#3)


Det är bara 3 dagar kvar till årets Oscarsgala. Nonstp:s Tim Chronström räknar ned med en rankingslista över de nio filmer som nominerats i kategorin Bästa Film. På tredje plats hamnar Michael Hanekes guldpalmsbelönade äktenskapsdrama Amour!

Som en av de få ej verklighetsbaserade filmerna under årets Oscarsgala är Amour ändå den mest verklighetstrogna. Med sina långa sekvenser bleknar realismen in i det fenomenala skådespeleriet. Filmens dilemma dramatiseras med äkthet och Emmanuelle Riva, som fyller 86 år på dagen för prisutdelningen, är nog den mest självklara vinnaren för bästa kvinnliga huvudroll.

Amour är Oscarsnominerad i fem kategorier; bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll, bästa originalmanus och bästa utländska film.

Tim Chronström
Share

21 februari 2013

FILM: DJANGO UNCHAINED (#4)



Det är 4 dagar kvar till årets Oscarsgala. Nonstp:s Tim Chronström räknar ned med en rankingslista över de nio filmer som nominerats i kategorin Bästa Film. På fjärde plats hamnar Tarantinos rättvisemärkta spaghetti-western Django Unchained!

Vi lever i en värld där Bergmans, Godards, Kubricks och Hitchcocks inte längre existerar. Den filmhistoria som skrivs i vår tid signeras och ramas in på ett helt annat sätt, fast samtidigt inte. Vi lever i kollagens och inspirationens tid, och mästaren, Quentin Tarantino, har gjort det igen! Django Unchained är svår att jämföra med andra filmer, men på något sätt är vinstchansen stor i alla kategorier som den nominerats i.

Django Unchained är Oscarsnominerad i fem kategorier; bästa film, bästa manliga biroll, bästa originalmanus, bästa ljudredigering och bästa foto.

Tim Chronström
Share

20 februari 2013

FILM: BERÄTTELSEN OM PI (#5)



Det är 5 dagar kvar till årets Oscarsgala. Nonstp:s Tim Chronström räknar ned med en rankingslista över de nio filmer som nominerats i kategorin Bästa Film. På femte plats hamnar Berättelsen om Pi, Ang Lees filosofiska Noaks Ark-mästerverk!

Ang Lee är regissör, berättelsen hämtad från en bästsäjande roman, bakom kameran står Benjamin Button-geniet Claudio Miranda och vi besprutas av olika syner på livet, religioner och livsfarliga djur - MED DE ABSOLUT BÄSTA 3D-EFFEKTERNA. Berättelsen om Pi är svår att greppa, svår att se en hel värld hålla med om, men som bioupplevelse är det bland de absolut giftigaste och färgstarkaste på länge.

Det är i det visuella filmen bärs fram, ackompanjerat av fenomenalt skådespeleri från såväl lejon som människor. Man ska inte tjuvkika för mycket på Berättelsen om Pi, därför finns den fenomenala Robby Warrens recension ovan för att i ytterliggare led beskriva filmens glans.

Berättelsen om Pi är Oscarsnominerad i elva kategorier; bästa film, bästa regi, bästa manus efter förlaga, bästa filmmusik, bästa sång, bästa ljudredigering, bästa ljud, bästa scenografi, bästa foto, bästa klippning och bästa specialeffekter.

Tim Chronström
Share

19 februari 2013

MUSIK: LES MISERABLES (#6)



Det är 6 dagar kvar till årets Oscarsgala. Nonstp:s Tim Chronström räknar ned med en rankingslista över de nio filmer som nominerats i kategorin Bästa Film. På sjätte plats hamnar Les Miserables, detta decenniums första filmversion av Victor Hugos 1800-talsklassiker!

Oscarsnomineringar för musikaler dyker upp då och då. Nine, Sweeney Todd och Dreamgirls är nog de senaste. Liksom i Tom Hoopers senaste mästerverk, The Kings Speech, växer något oförväntat fram i denna filmversion av Les Miserables (den första daterad till 1909 enligt IMDB).

Med en av årets mest intressanta ensembler uppnås en lång raksträcka som är svår att bryta kontakt med blick och hjärta från. Les Miserables är grunden till den otroligt starka grupp av filmer som akademin i Hollywood höjer till skyarna i år. I reportaget ovan berättas det om sångtekniken filmen spelats in på, dvs. att all sång är inspelad live under tagning, vilket aldrig gjorts tidigare. Anne Hathaway är liksom Hugh Jackman nominerade för sina skådespelarinsatser vilket betydligt fler borde vara.

Les Miserables är Oscarsnominerad i åtta kategorier; bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa sång, bästa ljud, bästa scenografi, bästa smink och bästa kostym.

Tim Chronström
Share

18 februari 2013

RECENSION: ZERO DARK THIRTY (#7)



Titel: Zero Dark Thirty
Regi: Kathryn Bigelow
Skådespelare: Jessica Chastain, Mark Strong, Joel Edgerton, Fares Fares
Längd: 157 min

Det är 7 dagar kvar till årets Oscarsgala. Nonstp:s Tim Chronström räknar ned med en rankingslista över de nio filmer som nominerats i kategorin Bästa Film. På sjunde plats hamnar Zero Dark Thirty, filmatiseringen av det mytomspunna mordet på Osama Bin Laden!

Den 24 maj 2011 offentliggjordes det att teamet bakom Oscarsvinnaren The Hurt Locker skulle göra film av mordet på Osama Bin Laden som skedde tre veckor tidigare. 20 månader senare står projektet fulländat. Zero Dark Thirty upplevs antingen som en svårberättad redogörelse i samma precision som JFK och München eller som ett klantigt försök att belysa vad landet i väster gör i sina Black Sites.

Zero Dark Thirty börjar 2003 när USA:s makthavare, som i slutet av januari tillsammans med Beyonce celebrerade sin demokrati som den bästa i världen, tvingar Maya, spelad av Jessica Chastain, till Afghanistan för att jaga Osama Bin Laden. Vid hennes första förhör får hon bland många andra namn Abu Ahmed på sitt papper. Efter åtta års CIA-jobb, här inramat till lite mindre än tre timmar, står militärerna vid det hus i Pakistan som Osama Bin Laden håller sig gömd i.


Det är ett obehagligt porträtt av den militära verkligheten, rå och trovärdig på ett ovanligt sätt. Många av de terrorattacker som skedde under åren filmen utspelar sig behandlas; såsom bombningarna i London, Camp Chapman-attacken och bombningen av Mariott Hotell i Islamabad. Detta är, vid sidan om aktionen i Bin Ladens hem, den stora och enda tonvikten av underhållande filmhistoria. För militärernas och CIA-agenternas mänsklighet är bortglömd. Maya är den enda som över längre tid visar en ömhet för sitt jobb och den tortyr hon bevittnar. De resterande ur staben kommer man sällan under ytan, förutom ett starkt ögonblick när de oförståeligt tittar på Obamas TV-tal och hör hans lovord om att alla styrkor från Afghanistan inom snar framtid ska skickas hem.

Eftersom filmens främsta rum innehåller så starkt politiskt spel blir jag kluven mellan fosterlandskärleken och den egentliga berättade sagan. Folk inblandade i CIA har fördömt Zero Dark Thirtys verklighetstrohet och med tanke på soppans sega start blir upplevelsen alldeles för konstlad med den amoraliska utvecklingen. För tankarna om det är ett sekulariseringskrig eller hämndlysten regelskrivning när "vi får döda men inte ni för ni dödade först" gör mig irriterad.

Som svensk blir man stolt över Fares Fares rollprestation, annars känns Zero Dark Thirty dessvärre som ett jävligt långt propagerande för att fler personer skulle ha stått utanför Vita Huset den där sena söndagskvällen i maj 2011.

Zero Dark Thirty är Oscarsnominerad i fem kategorier; bästa film, bästa kvinnliga huvudroll, bästa originalmanus, bästa ljudredigering och bästa klippning.

Tim Chronström
Share

17 februari 2013

FILM: LINCOLN (#8)



Det är 8 dagar kvar till årets Oscarsgala. Nonstp:s Tim Chronström räknar ned med en rankingslista över de nio filmer som nominerats i kategorin Bästa Film.  På åttonde plats hamnar den detaljrika historielektionen Lincoln, regisserad av Steven Spielberg!

Film ska vara underhållande. Lincoln är nominerad i tolv kategorier, vilket är flest i år, och har mer eller mindre väldigt tydliga belägg för detta inom alla områden. Dessvärre är helheten en av årets tråkigaste filmer. Det är en viktig och tydlig specifikation över en av alla viktiga män som betytt något för Amerikas historia, men synopsisen roterar i samma fotspår utan att förvåna, förskräcka eller häpna publiken.

I intervjun ovan berättar Mr. Spielberg bl.a. om hur idén till filmen föddes, hur han fann Daniel Day-Lewis för rollen som Lincoln och hur han ville få presidenten skildrad.

Lite rolig fakta är att av spielbergs 26 senaste filmer är det enbart tre som INTE har blivit Oscarsnominerade, och dessvärre finns det nog en stor risk att akademin känner patriotvibbarna för att höja denna till årets bästa film...

Lincoln är Oscarsnominerad i tolv kategorier; bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll, bästa manus efter förlaga, bästa filmmusik, bästa ljud, bästa scenografi, bästa foto, bästa kostym och bästa klippning.

Tim Chronström
Share

16 februari 2013

RECENSION: DU GÖR MIG GALEN! (#9)



Titel: Du gör mig galen!
Regi: David O. Russell
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Bradley Cooper, Chris Tucker, Robert De Niro
Längd: 122 min

Det är 9 dagar kvar till årets Oscarsgala. Nonstp:s Nonstp:s Tim Chronström räknar ned med en rankingslista över de nio filmer som nominerats i kategorin Bästa Film.  På nionde plats hamnar terapeutkomedin Silver Linings Playbook, som i Sverige betitlats med det poetiska namnet Du gör mig galen!

Du gör mig galen! är en romantisk illusion om bipolär sjukdom, amerikansk fotboll och den amerikanska psykvården, baserad på boken med samma engelska titel. Utan någon dramaturgisk känsla över tid och rum berättas sagan om hur Pat (Bradley Cooper) finner Tifanny (Jennifer Lawrence). Bipolära Pat släpps ut från psyket med besöksförbud gentemot sin fru. Han spärrades in efter att ha misshandlat hennes älskare. Trots allmänhetens rädsla bjuder vännen Ronnie (John Ortiz) och hans fru, som är kompis med Pats fru, honom på middag och till middagen kommer också Tifanny vars man nyligen dog. Bortgången och ensamheten har förstört henne och för att få en efterlängtad bekräftelse uppfylld har hon sex med MÅNGA killar. Hon kallas för en lojal änkehora. Han vägrar släppa greppet om sitt förra äktenskap och de finner varandra i en dialog om mediciner de bägge har tvingats konsumera. Ligger de med varandra sedan efter middagen?


Nej, så lågt har The Fighter-regissören David O. Russel inte låtit sig sjunka. Det här är inget mer än ett romantiskt ryck på axlarna där Jackie Weaver och Robert De Niro ensamma står för enastående skådespeleri. Hela äventyret passerar många hörn, så snabbt och utan att riktigt bottna i varje problem innan allt slutar på toppen av lycka. Det är ett spel mellan två nedbrutna människor som finner en ofta bortglömd gemensam nämnare som de hanterar på varsitt sätt. Tifanny utnyttjar Pat utifrån de känslor hon utvecklar för honom medan Pat avser utnyttja henne till att leverera ett förlåt-mig brev till sin fru, som han vill ha tillbaka. Samtidigt har de flyttat hem till sina barndomshem. Pats föräldrar (Robert De Niro och Jackie Weaver) stöttar honom och följer  fanatiskt Philadelphia Eagles matcher i NFL medans Tifannys gömmer sig i sitt hus rädda för besök från gubbarna hon har flirtat med.

Visst är det roande, det är avkopplande och lättåtkomligt, men inte värt åtta Oscarsnomineringar. Silver Linings Playbook utspelar sig under en höst som förändrar alla inblandades liv, en höst omsluten av klyschor. Som exempel kan ges den kommentar filmens utfall fäller åt Hemingways Farväl Till Vapnen, vars olyckliga slut bidrar till ett av Pats vansinnesutbrott. Och när alla lögner, lagbrott och tidigare känslor är glömda får Bradley Cooper och Jennifer Lawrence till sist ligga med varandra, vilket de på var sitt sätt längtat efter hela filmen igenom.

Du gör mig galen! är Oscarsnominerad i åtta kategorier; bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa kvinnliga biroll, bästa manus efter förlaga och bästa klippning.
Onsdagen den 27 februari är det svensk premiär!

Tim Chronström
Share

10 februari 2013

RECENSION: RÖJAR-RALF



Titel: Röjar-Ralf
Regi: Rich Moore
Originalöster: John C. Reilly, Sarah Silverman, Jack McBrayer, Jane Lynch
Längd: 108 min

Röjar-Ralf utspelar sig i en spelhall någonstans i USA och tar sin början i det fiktiva spelet Fix-It Felix Jr. Ralf är skurken som gång på gång förstör det hus Felix fixar till. Vad som händer med Ralf bryr sig ingen om, och denna utfrysning är grunden till Disneys spelvärldsäventyr där alla karaktärer möts i el-centralen när hallen har stängt.

Man kan tro att detta är underhållning för retro-gamers, men berättelsen som fångar en kan ses som en modern Disney-klassiker, vuxen barnunderhållning och antimobbningspropaganda. Ralf sover på en tegelstenshög och blir inte bjuden till spelets 30-årsfest som de andra gubbarna i spelet har när hallen är stängd. På dansgolvet syns istället Pac-Man, en stor drös andra kända spelfigurer och en animerad Skrillex är DJ. För att bli accepterad bestämmer sig Ralf för att få tag på en guldmedalj, vilket Felix och de andra spelens hjältar alltid får efter ett vunnet spel. Han ger sig ut ur sin spelkonsol och in i en annan för att sno med sig en guldmedalj därifrån. Inte helt överraskande går allting snett och han hamnar avslutningsvis i ett tredje spel, utsmyckat som ett gigantiskt godisland samtidigt som vilda cyberkryp släppts ut i sladdsystemet.

Att allt utspelar sig i spel spelar det ingen roll, Disney fångar ett brett spektra av åskådare på olika nivåer. Tonen och alla regler i denna värld pekar på en trovärdighet. Man kan bara dö och återuppstå i sitt eget spel, utanför är det kört. Ralf går till gruppterapi med skurkar från andra spel som också känner sig utfrysta. Med snabba slutsatser leder korta berättelser till självklarheter, som att militärledaren Sergeant Tamora Jean Calhoun programmerats med ett sorgligt förflutet för att hantera situationer så känslokallt som hon gör.

Det härligaste av allt är ändå de skämtsamma produktplaceringarna. I godislandet skyddas kungens slott av Oreoskex och hans livvakter är donuts döpta efter amerikanska donutskedjor. Det finns ingen kvicksand, utan Nessquick-sand. Och mitt i godislandet finns en hög vulkan formad som en Coca-Cola flaska. Inuti den bubblar het Cola Light och från taket växer Mentos som ibland droppar ner i sörjan och bildar sprutande kaskader.


Alla dessa så radikalt skiftande nivåer fyller filmen nästan till max. Från den tunga utfrysning som föranlett Ralfs jakt till det påhittade interagerandet spelen emellan. Det smakar lite Toy Story eftersom allt är så berättande och leksakssäljande genomtänkt. I den grafiska profilen återkommer den pixelerade 8-bitarskänslan, som exempelvis när en tårta skvätts över ett rum blir det inte vanligt kladd utan fyrkantigt sammanhängande tryck på väggarna. Från första början var tanken att animera samtliga spelkaraktärer i 8-bitars filmen igenom, men som tur var utvecklades idén.

Närvaron till den riktiga världens samhällsklasser finns hela tiden. I godislandet lär Ralf känna den lilla tjejen Vanilja som också är utfryst eftersom hon är en bugg. En bugg kan inte lämna sitt spel och om hon vinner ett rallylopp startar hela spelet om från början och allt raderas. Därför försöker godislandets invånare att stöta bort henne. Ambitionen för skurkarna som mår dåligt är inte att förändras till hjältar, utan att man måste finna sig i sin position, vilket är lite irriterande. Samtidigt finns figurer som har det ännu sämre ställt, de vars spel som blivit urkopplade och som nu sitter hemlösa i el-centralen och tigger.

Kontenta när allt är uppklarat blir som Ralf säger:
- Det är inte medaljer som avgör om jag är skurk eller hjälte, nu tar jag ett spel i taget.
Och det är så härligt att en liten tjejprinsessa hellre har randiga legins, hood och kjol än prinsessklänning. Ett stort steg i rätt genusriktning för Disneys egenproducerade filmer. Avslutningen är kanske lite väl exploderande för att mäta sig med WALL-E, men underhållande är det!

Tim Chronström

Share

5 februari 2013

NYHET: VITA KRÄNKTA MÄN LÄGGS NER



Den 11 oktober 2011 startades Facebook-sidan Vita kränkta män. Idag, 484 dagar senare, publicerades det sista inlägget.

Vita kränkta män stått som en pseudospegling av det rasistiska, antifeministiska och sexistiska klimatet i Sverige under det senaste året. Vid 13.30-tiden på tisdagseftermiddagen fick de 65 000 följarna upp det sista inlägget i sina feeds. Det bestod av en förteckning om varför sidan läggs ner, i vilken riktning av det politiska klimatet den hoppas ha fått sina supportrars blickar och ett starkt tips om morgondagens Uppdrag Granskning som tar upp de hatiska hot feministiska debattörer frekvent får mottaga. MISSA INTE DETTA!

Tim Chronström
Share

20 januari 2013

NYHET: EUROVISION SONG CONTEST ÄR I MALMÖ

I torsdags (17/1) togs det första spadtaget till Eurovision Song Contest 2013.

Tävlingen äger i år rum mellan den 14 - 18 maj i Malmö Arena. Som en kick-off arrangerades en överlämning av tävlingens Host City Insignia från fjolårets världstads borgmästare till årets samt den årliga lottningen av semifinalerna i Malmö Rådhus.

Se Tim Chronström reportage från tillställningen nedan!


Tim Chronström
Share

15 januari 2013

MUSIK: FRANK OCEAN FT. OUTKAST (REMIX)



Big Boi/Outkast ger ut remix på Frank Oceans låt Pink Matter!

I förra veckan berättade Big Boi att han skulle lägga en vers på Frank Oceans låt Pink Matter. Låten premiärspelades av Elliott Wilson/Rap Radar. Check it out!
  Alexander Wiebelt
Share

14 januari 2013

MUSIK: NOSAJ THING - ECLIPSE/BLUE (VIDEO)



Fascinationen för projektoriska illusioner i musikvideos har lyckligtvis utvecklats från Earth, Wind & Fires funkiga green screen via Shakiras obehagliga proportioner till Rihannas We Found Love.

Till Nosaj Thing's enda egna release 2012, Eclipse/Blue, släpptes det i november en video föreställande två dansare framför och bakom en stor projicerad duk. Titta, njut och känn suget efter vårens föreställningar av Skånes Dansteater. Videon är producerad av Daito Manabe, takcom, Satoru Higa, och MIKIKO. De nämnda videorna från ingressen finns nedan.

   
Tim Chronström

Share

11 januari 2013

RECENSION: GANGSTER SQUAD




Titel: Gangster Squad
Regi: Ruben Fleischer
Skådespelare: Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone
Längd: 113 min

I det laglösa Los Angeles hade mafian makten över staden under 1940- och 1950-talet. Med full kontroll över stadens prostitution slapp de lätt undan mutbara domstolsdomare. Högsta hönset hette Mickey Cohen och spelas av Sean Penn i denna clichéfyllda actionrulle med intressanta politiska hörn.

Under höstens amerikanska presidentval hördes ofta citatet "Is this the America we want to live in?". Ruben Fleischers första långfilm utan Jesse Eisenberg i huvudrollen skildrar ett korrupt Amerika som under efterkrigstiden slåss mot kriminella syndikat i Kalifornien. Samtidigt tampas filmen med dagens kriminalitet; under hösten fick den klippas om efter biomassakern vid Batmanpremiären i Colorado. Trailerreleasen i december blev uppskjuten på grund av skolskjutningen i Connecticut. Avslutningsvis skedde ytterligare än skolskjutning i Kern County bara 20 mil ifrån där filmen utspelas dagen före den internationella premiären.

Man ska inte bortse från att Gangster Squad till stor del är en vanlig mansdominerande, käkbräckande pang-pang, men den finns en känsla av trovärdighet i det politiska spel som den handskas med. I mitten av 1800-talet vann USA över Mexico och fick Kalifornien, 100 år senare slöts ett medborgargarde upp i detta andra "krig" för att bibehålla Los Angeles som en någorlunda hederlig stad. I Gangster Squad står Josh Brolin i spetsen av gruppen med bl.a. Giovanni Ribisi (Phoebes bror i Vänner) och Robert Patrick (Teminator 2) i sitt sällskap.


Deras uppdrag är att jaga ut Mickey Cohen och hans mannar ur stan. Istället blir det betydligt mer avrättningar. Tråkigt? Faktiskt inte. Katt och råtta-leken efter Sean Penns gangster är mestadels underhållande. Det ända sorgliga är att man kastas in i upptempot direkt, fem minuters uppskjutningsramp är vad man får.

"He's got prestige, purse and pussy" sägs det om honom, och Sean Penn lyfter rollen bra. Han har lärt sig av kollegan från Babel och Tree Of Life; Brad Pitt. För det känns som vissa likheter mellan Gangster Squad och Pitts senaste film Killing Them Softly som i Sverige släpps på DVD mot slutet av mars. Man använder sig av samma snygga halvt animerade slowmotion psykologi vid slagsmålsscener, en ny trend och som en total motsats till 80- och 90-talets "tråkiga" Nick Nolte-skurkar. Nick Nolte sätter för övrigt verkligen spetsen i denna mansdominerade ensemble som är filmens stora behållning. Undantag är Emma Stone och Mireille Enos.

Fast Gangster Squads äkthet till tid och plats, som ett svart casino i Burbank, heroinleveranser till Central Avenue och att avslutningsscenen tar plats på det numera anrika hotellet Park Plaza, inringar allt i en blodig macholek där frågor om att allt var bättre förr får svar. I en tid då Malmö kallas för Sveriges Chicago och vapen köps i lösvikt i USA sitter denna idylliska redogörelses fint.

Filmen visas från och med fredagen den 11 januari på SF Bio!

Tim Chronström
Share

10 januari 2013

MUSIK: DAVID BOWIE - WHERE ARE WE NOW (VIDEO)



Vågar vi tro på det? Ja, det tror jag fan att vi vågar! David Bowie is back!

Det blev inget OS-framträdande, det har varit så gott som dött sedan den där turnén 2004. Men på sin 66-årsdag, årets åttonde dag, kommer bomben. "New Single and Pre-Order of First New Album in 10 Years Exclusively Launching on the iTunes Store Today" löd rubriken på davidbowie.com. I samband tillkännagivandet släpptes även videon till den skivans första singel Where Are We Now?. Skivan, med namnet The Next Day, släpps i början av mars.

Tim Chronström
Share