16 maj 2013

RECENSION: DEN STORE GATSBY




Titel: Den store Gatsby
Regi: Baz Luhrmann
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Joel Edgerton, Tobey Maguire, Carey Mulligan
Längd: 142 min

Baz Luhrmans Gatsby-verion är trots den svaga intrigen vacker och välregisserad - åtminstone ett tag. Försöket att gör något nytt med Jay-Z och en quirky underton är för Luhrman lite väl högt satsat.

The Great Gatsby (som envisats med att översättas på den svenska repertoaren) är 2013 liksom tidigare en berättelse om ensamhet i Port Washington utanför New York City. Boken, som skrevs 1925, handlar om en stenrik man vid namn Gatsby (Leonardo DiCaprio). Nick (Tobey Maguire) flyttar in i huset bredvid honom och får berättat många historier om denne mystiske miljonär, som ingen någonsin verkar har träffat. Så småningom visar det sig att Nicks kusin Daisy (Carey Muligan) tidigare haft ett förhållande med Gatsby, och för att återfå kontakten med henne vill han ha hjälp av Nick, problemet är bara att hon nu är gift.


Berättelsen är lika tam som den alltid varit, men denna gång är pentagondramat säreget inramat av animationer och musikstycken som anakronistiskt placerats i den tidiga mellankrigstidens USA. Med sin breda marknadsföring har det varit svårt att undgå tanken på hur låtarna från Lana Del Rey, Florence Welch, The XX och will.i.am skulle passa till palatsfesternas och maffiaklubbarnas tidsenliga interiörer. Det är så otroligt många små instick att det efter första timmen börjar bli för mycket. Den finaste charmen är trots allt den korta sekvens då visan ur Empire State Of Mind snabbt plingar förbi när den vackra Duesenberg-bilen passerar över Queensboro bridge.

Utan någon dramaturgisk topp går The Great Gatsby genom tre frågor ställda ur den mänskliga spelbrickan Nicks perspektiv; vem är Gatsby, kan de återförenas och hur tänkte jag. Det är denna överskattade klassikers problem, det sägs för mycket när inget behövs sägas. Baz Luhrman förstod detta tidigt och flyttade därför fokus till marknadsföring, skådespelare och miljöer istället. Framförallt det hus Gatsby bor i som egentligen är prästskolan St. Patrick utanför Sydney, vars arkitektur gör mycket för filmen.

The Great Gatsby är helt enkelt en kärlekshistoria vi hört förut, berättad ur en respektlös mans perspektiv med fin tidigare oprövad inramning.

Tim Chronsrtröm (& Mattias Axelsson)
Share

10 maj 2013

RECENSION: VI



Titel: Vi
Regi: Mani Maserrat Agah
Skådespelare: Gustaf Skarsgård, Anna Åström, Rebecca Ferguson
Längd: 98 min

Vi är ett otillfredsställande relationsdrama ur svenska utsatta, störtförälskade och lite småkåta lärares perspektiv. 

Ciao Bella-regissören Mani Maserrat Agahs andra biofilm har på förhand mest blivit omskriven för sin ekonomiska kris och det faktum att Gustaf Skarsgård och Anna Åström (mest känd som Ofelia i julkalendern Diselråttor och Sjömansmöss) sprang runt med sina nakna underkroppar obetalda under inspelningen.

När crowdfunding, "kändisar" och slutligen svenska filminstitutet nu rott projektet i land presenteras ett skenande försök av destruktiv parterapi i en stramt begränsad socialrealism á la Stockholms innerstad-miljö. 

Problemet är att Vi behandlar den nedsättande psykologi utsatta kvinnor oftast skildras med i kultur och media, alltså som förlåtande med bisatsen "så farligt var det inte" eller "det är jag som är konstig och värd detta", lika tydligt som bröderna Dardenne gör det motsatta. Detta stilbrott rispar hornhinnan så röd att inte ens Gustaf Skarsgårds slaka penis bär upp berättelsen.



Kortfattat går det hela ut på att Krister (Gustaf Skarsgård) och Ida (Anna Åström) jobbar på samma skola. De blir kära, flyttar ihop och har sex. Krister utvecklar ett illasinnat kontrollbehov över Ida, som med sin djupa förälskelse lovar honom förändring.

Karraktärerna går från rädda, till räddade, till ledsna, till förvånade, till glada och till rädda igen på mindre än fem minuter scen efter scen. Trots allt är Vi inte tänkt att vara en kitsch, Anna Åströms skådespeleri är stundtals mycket bra. Det störiga är bara att hon till utseendet också skulle kunna vara en av de 15-åriga elever som hon undervisar och känner sig trakasserad av. Filmen igenom hanteras även Kristers och Idas relationsproblem på samma sätt som dessa åttondeklassare i andra svenska ungdomsfilmer själva skulle göra.

Innebörden av ordet övertydligt sätts i denna SF-distribuerade misslyckade psykoanalys på sin yttersta spets då det tidigt är självklart att det aldrig uppskattas at bli pissad på!

//Tim Chronström
Share