17 augusti 2013

RECENSION: KICK-ASS 2




Titel: Kick-Ass 2
Regi: Jeff Wadlow
Skådespelare: Chlöe Grace Moretz, Aaron Taylor-Johnson, Jim Carrey, Christopher Mintz-Plasse, Lyndsy Fonseca, John Leguizamo, Clark Duke
Längd: 103 min

Tre år efter Kick-Ass-succén öppnas uppföljaren med en remake av första filmens starkaste scen, den när Nicolas Cage i rollen som Damon Macready (eller Big Daddy) testar skottsäkra västar på sin dotter Mindy AKA Hit-Girl. Denna gång är det Mindy, spelad av den 16-åriga stjärnan Chloë Grace Moretz, som med drömmen om att få sin egen Robin testar västar på Aaron Taylor-Johnson i rollen som Dave Lizewski AKA Kick-Ass.

Med sitt pastorala övervåld är Kick-Ass 2 på förhand mest omtalad för Jim Carreys avståndstagande. Och likt den inledande scenen går det att känna igen mycket till en början. Kick-Ass går, efter Hit-Girls hårda träning, ännu en gång ut på gatorna och får revbenen krossade. Men eftersom Mindy flyttat hem till Polisen Marcus (Morris Chestnut), som hon i föregångaren lovade sin pappa att alltid lyda, sätts det tidigt stopp för hennes ursinningslösa hjältedåd. Istället försöker Marcus göra henne till den infantila tonårstjej hon aldrig varit. Han skickar henne på pyajamaspartyn och uppmuntrar till dejter med snygga killar. I denna, hennes första exponering av många amerikanska tonårsdöttrars vardag, med tjack och musikvideos med snygga killar, uppenbarar sig något vackert. Utan några nidiska undertoner blir Mindy vid första blicken på det brittiska X-factorbandet Union J askåt. Mobbningen från en oförstående, nedsättande värld som Beliebers och många andra fans får utstå är lika onärvarande som empatin när man råkar ha ihjäl sin mamma i Kick-Ass 2.


I Hit-Girls frånvaro knyter sig Kick-Ass ann ett byggande medborgargarde av privatpersoner, som i det ännu sargade New York också blivit superhjältar. Samtidigt byter den hämndlystna Chris D'Amico (Christopher Mintz-Plasse) namn från Red-Mist till The Motherfucker, klär sig i sin mammas sexkläder, vill ha en tuffhet likt Beastie Boys i Make Some Noise-videon och bygger med sin döda pappas pengar upp ett motståndsgarde av skurkar. Det är en mer konventionell, utdragen och mindre roande väg till hotet än vad Kick-Ass ursprungligen fick så många fans för. Och trots att Evan Peters övergett rollen som Todd, är den övriga rollbesättningen desto roligare. Från Jim Carrey breder den sig till den ukrainska bodybuildern Olga Kurkulina, 17-åriga Claudia Lee, som likt Grace Moretz är något att hålla ögonen på, och Robert Emms, som senast sågs i Rufus Norris Broken.


I Kick-Ass 2 appliceras serietidningsvärldens estetik och moral än en gång mycket konstnärligt i vår värld. Inte minst de tecknade pratbubblor som översätter andra språk än engelska och som stundtals får oss att hänga med i SMS-konversationer. Den pedagogiska parollen är "You can be anyone you want", men de sociala relationernas trådar karaktärer emellan verkar vara bortglömda i det annars hyfsade manuset. Människor som i en sekvens inte gillade varandra samarbetar i nästa utan någon ytligare förklaring. Det är mildare våld, oavsett vad Carrey twittrar, men det som gör att man ska minnas Kick-Ass 2 saknas. Trots allt funkar det som underhållande actionfilm utan några större tankenötter. Att påpeka som något bättre är musiken, och det faktum att de väldigt stängda dörrarna för en eventuell trea slås upp på glänt om du bara orkar sitta kvar genom hela eftertexterna.


Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar