31 oktober 2013

RECENSION: GRAVITY



Titel: Gravity
Regi: Alfonso Cuarón
Skådespelare: George ClooneySandra Bullock
Längd: 91 min

Gravity är 2013-höstens starkast strålande kändis bland biostjärnorna. Unisont verkar alla tycka om den. Och ja, minst fyra Oscarsnomineringar är säkrade och det är svårt att hävda sig under upplevelsen av det animerade konstverket. Peter Travers påstår i Rolling Stone att Gravity, liksom 2001: Ett rymdäventyrs bildsätter vårt universum filosofiskt, med enkelhet gör det samma av människans hjärta. Detta är fel! Gravity saknar så mycket som hade behövts för att vara ett filmhistoriskt avstamp. Risken att undvika finns, men annars lämnas Gravity kvar i höstmörkret efter prisregn och DVD-föräljning likt Avatar. Varför? Här är fem punkter på varför Gravity inte är lyckad:

1. Den naiva psykologin
Gravity är en spännande rymdhistoria om när allt går fel och det knappt möjliga måste lösas. Med bilder likt de BBC porträtterar naturen med har geniet Emmanuel Lubezki tagit Kubricks rymdbilder och gått närmare astronauterna på ett aldrig tidigare skådat sätt. Så långt är det bra, man blir bländad av precisionen. Men som en Indiana Jones- eller dålig Bond-film är det sedan ingen pause mellan alla de hinder människan måste ta sig över för att överleva gravitationens slagkraft. Det är spännande, följt av jättespännande, sedan spännande igen utan några djupare andetag, vilket hade varit att föredra till det magnifika filmfotot. Ett kort ögonblick ska vi tro på Sandra Bullocks, för övrigt fläckfria insats, dödsångest utan att känna henne. I en naiv hallucinerande monolog om släktingar och livet blir känslan mer "men, ja, där sitter du". Addera då också någon slags humor till detta. Det är Gravity.

2. George Clooney
Filmens manliga karaktär Matt Kowalsky, spelad av George Clooney, är ett svin. I den inledande scenen är Sandra Bullock en tuff mekaniker. När allt skiter sig blir hon en klen gnällig tjej som Clooney med en kognitiv terapi på ett macho sätt ska lugna ner. Det är alltså absolut inget fel på George Clooney, utan genusdynamiken, de för komiska situationerna och poängtering om hennes pojknamn. Det är Gravity.

3. De gömda klyschorna
James Cameron har utnämnt Gravity till världens bästa rymdfilm. Men det är egentligen en berättelse utan en berättelse. Försöken att klämma in ledtrådar till astronauternas jordliv går sådär. Att filma en medaljong som sitter på en rymddräkt med en bild på astronautens familj när han precis dött har vi sett och undviker gärna igen. Att få ledtrådar till problemlösningar i drömmar likaså. Men det är Gravity.

4. Budskapet
Först en Jesus, sen en Buddha. Säger ni att vi behöver religiösa symboler för att utstå rymden eller att det är människan som skapade religionerna? Filmens kärna är ryskt rymdskrot som släcker ner Facebook. Varför kunde det inte ha varit en av USA:s egna rymdapparater som spruckit? Det är visserligen fint att det är fred i rymden. En amerikansk kvinna i en rysk rymddräkt i en kinesiskt farkost. Men är det verkligen så på riktigt? Inget av detta får vi svar på utan lämnas med tanken att människan har allt i egna händer och ändå kommer dö till slut. Det är Gravity.

5. Längden
Cloud Atlas var 172 minuter men kändes normallång. Roman Polanskis kommande film Venus in Fur är 96 minuter men känns som en evighet. Gravity har alldeles för mycket finlirad spänning intryckt på för kort tid. Tänk om man vågat satsa på en timme till, det hade kunnat falla men kanske förgyllt. Det är för kort för att vara så fint. Det är Gravity.

Men här är två bra saker med Gravity:

1. Malmö
I en avgörande sekvens mot filmens slut syns Danmark och Skåne nattligt upplyst ur farkostens fönster.

2. Matt Kowalsky
George Clooneys karaktärs namn är egentligen en polsk DJ som haft det som artistnamn sedan 2009. Nu har han en bild av Clooneys Matt Kowalsky som omslagsbild på Facebook men fortfarande bara 644 likes.



Tim Chronström
Share

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar